Flytten till Farsta och Torpet

Jag sitter på Torpet och njuter av friheten jag känner. Det har hunnit bli juli 2017 och jag har under de två år som gått inte skrivit något alls på bloggen. Anledningen är att jag har haft annat som uppehållit mig så pass mycket att jag inte haft ro att skriva.
Bland annat har jag flyttat till Farsta och skaffat ett sommarställe på Stallarholmen. Flytten, som jag noga hade  förberett, gick till både Stallarholmen och Farsta samma dag, trots att jag bad chefen för flyttbolaget om två dagar eftersom jag förstod att vi behövde två dagar och inte skulle hinna på en dag. Men han lyssnade inte på det örat. Inte kunde väl en kvinna veta något om flyttar som inte han redan visste, så flytten till både Farsta och Stallarholmen fick alltså ske samma dag - den 13 december. Och då ska man veta att det tar 1 timme och 20 minuter med personbil i ena riktningen, alltså minst 3 timmar tur och retur exklusive flytt av möbler och allt det andra. Att det skulle ta tid berättade jag alltså för honom så det visste han om. Det visade sig också han redan hyrt ut flyttbilen dagen därpå, så min vädjan under flyttdagen om att fortsätta nästa dag hjälpte föga. Jag hade beställt en gigantisk flyttbuss, som tur var, och trots att den var så stor blev den helt proppad, så jag fick lasta in ett par stora blommor i min egen bil. Mängden av saker gjorde att de tre killarna inte hann med som planerat. Timmarna gick så till slut fick de kalla på ytterligare 5 män som bar och kånkade på mina prylar 7 trappor upp och med en minimal hiss till förfogande. När de var klara med Farsta skulle två killar följa mig vidare till Torpet på Stallarholmen med resten av bohaget, ett par riktigt tunga skåp, lite småmöbler och cirka 10 kartonger fullproppade med saker. Då var klockan omkring 19:00 och jag hade inte hunnit äta mat. Endast ett par bananer som jag haft med mig åt jag på hela dagen och kvällen. Jag hade en matlåda med lasagne som jag tillagat, men inga bestick, för det tänkte jag inte på att ha till hands och jag visste inte i vilken kartongen de fanns. Så jag kunde inte äta den utan fick vänta till jag var tillbaka i Farsta igen. Killarna hade tagit hamburgare på väg till Farsta.
Chauffören och hans kompanjon ville åka i förväg till Torpet när de lastat ur det som skulle till Farsta, men det avvisade jag med att han omöjligt kunde hitta, då Torpet ligger ute i skogen och han absolut inte skulle kunna se eller veta vilken väg han skulle ta för att hitta rätt, eftersom det inte finns någon belysning sista biten. Han fick alltså vänta på att jag kunde avsluta någorlunda innan jag åkte vidare. De satte också ihop min säng, som tur var, innan vi åkte.
Jag åker alltså före och eftersom han har en så stor och tung flyttbil så går det inte särskilt fort. Vi kommer till slut fram, efter att jag först åkt lite fel och de lastar av. Killarna har inga bärselar och sliter hårt med de tunga skåpen. Jag begriper inte hur de lyckades baxa upp dem för trappan och in i huset. De är nu helt slut när arbetet är över och vill ge sig av fortare än kvickt. Klockan är nu cirka 21 och de sticker till bilen och glömmer till och med att säga hej då. Jag ropar efter dem hej då! och de förra ägarna som också är där för att hjälpa till ropar att de kan vända bilen en bit bort om de fortsätter neråt mot sjön, men de måste kolla så de inte hamnar i leran. Skogsvägen de står på är naturligtvis väldigt smal, som skogsvägar är. Det är som en bredare stig och flyttbilen får nätt och jämt plats. De åker iväg och efter ett tag åker också de tidigare ägarna hem. Jag blir kvar och undrar varför inte flyttbilen kommer tillbaka. Jag vill också åka hem, hungrig och trött som jag är och klockan är snart 23. Men jag måste gå och titta efter vad som hänt, så med hjälp av min ficklampa på mobilen letar jag mig fram i leran och snöblasket till bilen. Det är rätt kallt ute nu och jag har inga ytterkläder på mig.
En kille är utanför och försöker lägga ett par plankor han hittat under ett hjul medan den andra gasar på för allt vad han är värd och hjulet tränger längre och längre ner i leran. Den tunga, stora bilen som inte alls är dimensionerad för att åka på små blöta, leriga skogsstigar har fastnat djupt ner i leran och de två männen har inte en aning om hur de ska lösa situationen. De är helt blockerade och har inte lyckats tänka ut någon strategi alls. Den ena gasar på tills jag säger åt honom att sluta. Det är riktigt illa. Jag ringer till bilbärgningen och berättar vad som hänt och talar i en telefon som förlorar täckningen stup i ett. Det är svårt att höra honom och jag har svårigheter att göra mig förstådd. Till slut går det ändå fram att det är problem med bilen och jag får lämna adress och registreringsnummer på bilen. Denna vet jag ju inte och frågar killen i bilen som letar i fronten efter ett papper. Jag vill inte gå fram och kolla då jag inte vill flytta på mig på grund av den dålig täckningen och rädslan att förlora kontakten med bärgningskillen. Han i bilen hittar registreringsnumret och jag uppger det. Nu kommer killen som är bredvid mig på att han ska ringa till sin chef och berätta vad som hänt för att få hjälp. Chefen skickar en bärgningsbil han också, eftersom killen inte kan förklara att jag redan gjort detta och jag låter det hela bero. När jag nu vet att de kommer få hjälp åker jag äntligen hem. Jag förundras över att jag inte fryser men troligen beror det på att jag "stängt av" eftersom jag varit helt fokuserad på att lösa problemet. Jag är kall med fryser inte, vilket borde vara helt normalt att göra med tanke på att jag varit ute i kylan i minst trekvarts timme och inte ätit på hela dagen. En underlig upplevelse.

Dagen därpå hör jag av mig till flyttfirman för att höra hur det sedan gick och får då frågan varför jag uppgav mitt eget registreringsnummer på min Fiat. Men, säger jag, det har jag inte gjort och förresten har jag ingen Fiat. Jag har en Volvo. Killen hade i sitt utslagna tillstånd lämnat registreringsnumret på en helt annan bil. En bärgare hade kommit på natten men bilen var alldeles för liten för att klara av att dra upp den stora flyttbilen så killarna hade fått övernatta i flyttbilen i skogen. På morgonen när jag ringde vid 9:30-tiden hade den andra bärgningsbilen ännu inte kommit då det var så ont om bilar så de satt fortfarande kvar i leran. Vilket drama! Ja, det var berättelsen om min flytt. Kanske chefen fick sig en tankeställare?! Annars måste jag säga var killarna mycket hjälpsamma och trevliga mot mig hela tiden.

Mirakel i vardagen!

Någon mer än jag som kan gå genom spärren med visitkort i stället för SL kort?! Det hände mig idag. Jag hade varit på en hundrastgård i närheten av mitt arbete och där hittat reklam för gratis bajspåsar bajspasar.net uppsatta i en plastficka på ett träd så jag tog några med mig för att dela ut till hundvänner hemma. När jag skulle gå genom spärren till T-banan för att åka hem efter arbete med Shanti på äldreboendet, stoppade jag ner handen i fickan med hundgodis som jag alltid har där i en liten väska, näsdukar, SL kortet och visitkorten vilka jag hade glömt bort att jag tagit. Jag närmade mig spärren och gick igenom som jag brukar men när jag skulle stoppa ner SL kortet igen såg jag att jag hade tagit upp visitkorten som låg tillsammans. Kvar i fickan låg SL kortet. Jag hade alltså öppnat SL spärren med visitkorten. Någon som kan förklara det? Min förklaring är att när vi är övertygade om något och handlar utan att tänka (använda sinnet), utan att anstränga oss eller pressa oss, så kan tankens kraft klara vad som helst. Jag var övertygad om att jag hade SL kortet i handen. Ni som känner mig vet att jag inte skulle hitta på en sådan berättelse. Ni vet att jag talar sanning. Jag tycker det är häftigt att tankens kraft är så kraftfull. Vi har en stark förmåga att påverka våra liv, kanske långt mer än vi tror. Vi har alla inre styrka, kraft och möjlighet att styra och förändra bara vi tror på att det är möjligt. Vår inre vägledning och guidning kan hjälpa oss om vi lyssnar in vad vi vill, önskar och mår bra med och vågar tro på att förändring i våra liv är möjlig.

Man vänjer sig aldrig....

Nu har jag fått ett femte barnbarn, en pojke till, allt som allt fem pojkbarnbarn... och det är hur makalöst som helst. Varje gång! En ny liten krabat att lära känna, se och förundras över, hålla i famnen, känna värmen från, se gäspa och le, grimasera, höra skratta eller gråta, känna gripa om mitt finger, få trösta och vagga, pussa på och andas in doften från... ja helt ljuvligt!
Och med så fina föräldrar... det är ett barn som har fått förmånen att födas av fantastiska föräldrar, medvetna, öppna och sociala, ärliga med sig själva och mot varandra, omhändertagande, självständiga, ansvarstagande, känsliga och ödmjuka, föräldrar som förstår vikten av att låta barn utvecklas efter egen förmåga, prova på, undersöka och som uppmuntrar nyfikenhet. Det ska bli så roligt att följa med på resan, att se sonen växa och utvecklas, se föräldrarna växa och utvecklas som man önskar alla vuxna och barn fick göra, som en naturlig del av livet. Efter var och ens anlag, förmåga, behov, intresse... Glädjas åt, stödja och stötta varandra, dela med sig av... hjälpas åt, finnas till hands vid behov, allt det som borde vara en självklarhet för alla att uppleva.
Ja, det är ett under med ett nyfött barn, man vänjer sig aldrig!

Acceptans och Tolerans

Det kan inte vara så svårt att bestämma sig för att acceptera, andra personer/våra medmänniskor, andra sätt att klä sig, olika trosuppfattningar, mat från olika kulturer, olika sätt att tänka, olika sätt att handla, skiftande sätt att utöva sin sexualitet på mm.mm, förutsatt att det inte kränker oss själva eller drabbar oss på ett begränsande sätt. Istället är det många gånger väldigt berikande, om man väljer att se det så, och det kan man ju göra som omväxling. Vi har själva en stor förmåga att påverka vad vi väljer att se som viktigt och betydelsefullt och tvärt om. Vi kan välja vilka tankar vi vill ta fasta på och vilka tankar vi behöver släppa så fort som möjligt. Vi kan välja bort för oss ovidkommande saker och ägna oss åt det som känns viktigt istället. Vi kan välja väldigt mycket och påverka vårt liv på många sätt, bara vi bestämmer oss för att göra så. Tro på att vi kan, att det går och varför skulle det inte det? Vi har därmed en möjlighet att välja att acceptera oliktänkande, åtminstone finns det intellektuellt en sådan förmåga hos människan. Så varför inte nyttja den förmågan?! Jag kan bestämma mig för att acceptera att alla inte tycker som jag, inte tänker som jag, handlar på ett sätt som inte jag skulle göra, säger saker som jag inte skulle säga. Varför tror vi att vi måste ta ansvar för vad andra säger eller gör? Vad är vi så rädda för?
Mörkret är inte farligt när vi känner till det och vant oss vid det, när vi vet att vi kan hantera vår oro inför mörkret, när vi har erfarenhet av att mörkret också inrymmer ljuset. Ofta har vi möjlighet att få hjälp om vi bara vågar ta emot hjälpen, om vi vågar visa att vi behöver hjälp och stöd, om vi kan berätta att vi saknar trygghet. Första steget, tror jag är att uttrycka detta för sig själv så det blir tydligt och synligt. Uttala att jag är rädd och känner mig ensam, jag behöver hjälp, jag mår inte bra. Det kan vara första steget att komma ur en låst position. Det finns väldigt många där ute som vill hjälpa och stötta men de behöver veta att jag vill ha deras hjälp. Det kan vara tufft att be om hjälp men det är starkt och det visar på att en tar ansvar för sig själv, hur en mår och har det. Det är väl vad vi vill...  att människor tar ansvar för sig själva och hur vi vill leva våra liv och inte skyller på någon annan/andra för vår "olycka". Det är att tillskriva en person eller grupp en alltför stor förmåga och makt över oss när vi är starka och kapabla nog att ta den makten själva över våra liv.

Inlärning skapas av intresse och kärlek.

Alla former av manipulation, styrande, tvång, övergrepp, hot, maktutövande eller förnekelse skapar rädsla, begränsningar, ilska, inlärd hjälplöshet eller vanmakt. 

Det leder till ofrihet, förminskande, passivitet eller lydnad (på grund av rädsla - inte av samverkan och förståelse). Det leder till rädsla för att visa vem man är och att ta initiativ, skapar en känsla av övergivenhet och utlämnande vilket gäller både barn, vuxna och hundar. För att få människor och hundar att våga, mogna och växa, interagera, känna delaktighet, samverkan, nyfikenhet, glädje och lust behövs lyhördhet, inkännande, närvaro, förståelse, intresse för varandra, trygghet, tillit mm. 

Istället kan vi vuxna leda, guida, visa på alternativa vägar, vara närvarande, stötta, förhindra skada och olycka, delge vår kunskap och erfarenhet och få människor och hundar att växa, utvecklas och mogna. Inlärning sker endast i god miljö där intresse skapas, harmoni finns och kärlek lyser.

Vi behöver bry oss om varandra, gå i varandras fotspår och skor dvs. känna/lyssna in varandra, visa intresse, lyfta, vara närvarande, se och bekräfta varandra. 

När vi är där blir det smidigt och lättsamt, trevligt och härligt att leva och samverka. 

Man ska inte per automatik tro, att barn eller hundar som är stillsamma, lugna och passiva har det bra, eller mår bra. 

Ofta syns det hur de mår i kroppsspråket och i blicken. De kan ha lärt sig att det inte lönar sig att visa vad man känner, tycker eller vill. Kanske har de mött tystnad på frågor de ställt, bortvända blickar, oförståelse och ointresse, blivit kränkta eller hånade. När repertoaren inte räcker längre för att tala om att de inte mår bra, kan de istället visa inlärd passivitet och hjälplöshet. Det har ingenting med harmoni och nöjdhet att göra. Tvärt om, de har gett upp.

Vi behöver lära oss se helheten, känna in och lyssna på det som nästan är ohörbart. Släppa in andra i våra liv och också uppmärksamma våra egna reaktioner, tankar och känslor på vad andra signalerar, vara modiga och bry oss om.

Bemötandet är kanske det allra viktigaste...

Jag dansar balett igen efter 35 års uppehåll men under den tiden då jag arbetade som arbetsterapeut och startade eget företag Hälsa & Harmoni med inriktning på massage och medicinsk qigong, tränade jag från och till pilates och yoga. Det är bra träningsformer de också och stärker kanske främst rygg, mage och balans. Som i baletten tränar man efter egen förmåga, lättare eller mycket avancerat.
I balettklasserna tillkommer också den underbara musiken utförd av fantastiska pianister som lyfter rörelserna och stegen så det blir lättare att dansa och blir balett av det vi gör.
Balett handlar om att uttrycka något med hela kroppen och ansiktet, utföra rörelser med kraft och styrka, balans och energi fast det skall se lätt och vackert ut och det är ohyggligt svårt. Man behöver vara stark och vig, ha god balans, vara uthållig och visa att man äger "scenen" det vill säga vara stolt i kroppen och uttrycket.
Jag njuter av att igen efter så lång tid få känna på denna dansform som jag hade glömt var så underbar. Men när jag står där vid stången kommer känslan tillbaka i kroppen och minnet av att dansa. Dåtid och nutid blandar ihop sig, minnen vaknar till liv och upplevelser känns åter i kroppen och blandar sig i en härlig kompott. Baletten får mig att känna mig levande och kraftfull och det är viktigt när man börjar bli äldre som jag. I vår grupp är det yngre och äldre, kvinnor och män som dansar. Det är tidigare professionella dansare och nybörjare i en blandad grupp vilket fungerar fint eftersom man tränar efter egen förmåga och möjlighet. Jag gillar att anstränga mig och kämpa och baletten är den allra bästa träningsformen för mig. Balansen, styrkan och hjärnan tränas mer och mer för varje träningstillfälle. Det är väldigt bra och nyttigt att träna minnet och det är det svåraste, att minnas kombinationerna - stegen och armrörelserna. När balettmästaren visar en kombination gäller det att minnas hur denna började och det var väldigt svårt i början. Nu går det bättre och eftersom det är "högt i tak" i balettsalen, gör det inget om man gör fel eller inte kommer ihåg hela kombinationen. Vi kan fråga och han visar igen och kommenterar gärna och intresserat. Eller så visar dottern. De jobbar tillsammans, vilket är väldigt trevligt, att far och dotter undervisar i dans tillsammans. Stämningen är härlig och glädjen smittar. Vi är en fin grupp och bemötandet är suveränt.


Bemötandet som är så viktigt för motivationen och viljan, att fortsätta, gå vidare, känna sig välkommen, mottagen, delaktig, sedd och hörd, bekräftad... ja vad det än gäller.

När jag jobbade på Älvsjö Vårdcentral som arbetsterapeut i början av -80 talet fick jag frågan av min dåvarande chef - hon frågade mig under ett utvecklingssamtal vad som var viktigast i mitt arbete och jag svarade bemötandet. Men hon hade inte alls tänkt sig det svaret så jag hade svarat fel. Hon hade tänkt på nybesök eftersom det genererade pengar. Det var alltså nybesök som var det allra viktigaste på VC inte hur vi bemötte patienterna.
Man kan tänka på vad som helst egentligen där människor eller djur också för den delen ingår. Om bemötandet inte är gott, om man inte når fram med sitt budskap, om man inte kan få människor engagerade och intresserade, om man inte skapar trivsel, är vänlig, tillgänglig, delaktig, välvillig med mera, vad åstadkommer man då?

Hur använder vi vår tid?

Hur använder vi vår tid? Hur prioriterar vi i vår vardag. Jag förundras över att Iphonen fått så stor plats och makt i våra liv. Överallt ser man människor som stirrar in i denna manick utan att verka bry sig om eller veta vad som händer omkring dem. De ser inte hur de går eftersom de kollar in i mobilen. Jag får väja så vi inte krockar. Kvinnan som kom gående emot mig hörde inte hur bilen kom bakom henne och hur den tutade där hon gick över gatan. Han behövde sakta in betydligt för att inte köra på henne och hon märkte ingenting. Många befinner sig i sin egen värld. Håller vi på att glömma bort varandra? Vi ser inte grannen som behöver hjälp med matkassen. Vi ser inte våra barn (många gånger sitter de också bortvända från den som kör) som pockar på uppmärksamhet, vi hör inte dottern som vädjar om att bli sedd och hörd, ser inte sonens försök att bli bekräftad. Vi bryr oss inte om våra medmänniskor på tunnelbanan, ser inte blicken som söker svar på frågan. Vi möts inte ens hemma i samtal.Vad har hänt? Varför skyddar vi oss från varandra? Varför vill vi inte interagera i det verkliga livet? Mobilen har blivit som en slags sköld.

Vi missar så mycket av medmänskliga möten, ser inte leendet, den varma blicken, den utsträckta handen. Missar att det finns något att ta hand om, någon som behöver vår omsorg, någon att bemöda sig om, någon annan än jag själv.

Har vi verkligen så mycket tid att vi kan slösa bort den på en mackapär istället för att vara med varandra, familjen, närvarande i stunden, i nuet, i samtalet. Varför tillåter vi oss styras och härskas av en apparat? Vart är vi på väg när vi inte förstår och ser hur mobilen och datorn tagit över vår vardag. Har vi en aning om hur mycket tid vi lägger ner på att titta efter om någon like:at oss idag, om någon svarat på vårt inlägg. Måste vi läsa våra mail just nu istället för att vänta. Måste vi se efter om någon uppmärksammat vår förfrågan under tiden vi går med barnen till dagis. Varför kan vi inte vänta med att tala med en vän när vi rastar vår allra bästa vän som också behöver vår uppmärksamhet.
Vi har tydligen glömt hur viktiga vi är för vår familj, våra vänner, husdjur, grannar och medmänniskor.

Nej, det är dags att reflektera över hur vi använder vår tid. Vad vi lägger tiden på. Vad vi prioriterar i våra liv och vår vardag. Det är nu vi har möjlighet att ändra på det som inte känns bra och rätt för oss, barnen och familjen, vänner och nära. Nu och inte sen.