Män..då!!

Vissa män har problem med att vara i stunden, närvarande, iaktagande eller deltagande utan att agera som om de är i fokus, i centrum, att allt kretsar kring honom. Han har svårt att lyssna eller samtala i dialog eller att ta en tillsägelse utan att det drabbar honom personligen. Han har svårt att se situationen och helheten. För skulle han klara det, skulle han också lättare förstå varför tillsägelsen kom. I de flesta fall från kvinnan. Det beror ju på vad han gjort, sagt eller signalerat. Det är ju samma sak med oss kvinnor, inget konstigt med det men vi är kanske inte lika snarstuckna som männen. Inte lika kränkta av en tillsägelse eller tillrättavisning. Det är i alla fall min erfarenhet. Många män har svårt att acceptera att de kan ha fel, så istället för att stanna kvar och prata om det som hänt så går de, konflikträdda, rädda för att ha gjort fel, rädda för att ha "gjort bort sig" eller för att behöva stå till svars... Vet inte hur de ska förklarar sig. Har svårt för dialogen, lyssna och samtala.
Jag och dottern var på matfestivalen i Kungsan i juni i år och stod i en lång kö för att köpa en bit mat. Då kommer två medelålders män och ställer sig bredvid oss i mitten av kön. Dottern och jag tittar på varandra och vi tittar på männen, vi tittar på en kvinna som står bakom oss och som också reagerar och jag frågar männen om de står i kön. De svarar att de gör det och då påpekar jag att kön slutar där borta och pekar men de står kvar som om de inte hört något. Jag poängterar igen att de får ställa sig sist i kön men de rör sig fortfarande inte. Då vänder sig en kille om som står framför oss och upprepar att de skall ställa sig sist i kön och då först väljer de att i stället gå till en annan kö en bit bort. Det var så uppenbart att de inte tog "order" från en kvinna.
Men det finns fantastiskt justa män, vill jag samtidigt poängtera, som kan vara närvarande, deltagande, ansvarstagande och som det går utmärkt att samtala med  menvi behöver träna på att vara närvarande i möten och på dialogen för det är inget som fixar sig själv. Vi behöver träna på att se varandra och vilja lära oss om varandra. Inte gå i försvarsställning utan öppet lyssna in och dela med sig.Vara intresserad av den andra och bjuda på oss själva. Om vi kan det kan vi också upptäcka hur lika vi är varandra i mångt och mycket och istället för att känna sig separerad från andra kan vi känna samhörighet. Istället för att känna sig ensam kan vi känna att vi hör till. Att vi tillhör. Jag är en del av mångfalden och lika viktig som någon annan. Vi är alla en del av alltet. Vi hör alla samman på ett eller annat sätt.