Att vara förutseende, planera och ta ansvar

Att vara förutseende, planera och ta ansvar.

När jag fyllde 7 år, fick jag ett piano av mamma och pappa. De ville att jag skulle lära mig spela, eftersom de tyckte att det var fint med kultur. Jag dansade balett, spelade piano, blockflöjt, gitarr vid olika tidpunkter och gick i sångskola. Någonting inom kultur skulle jag väl klara av och gilla, kanske de tänkte. Jag själv var inte särskilt intresserad av att spela, vad jag kan minnas, så när jag satte mig på pianostolen, den där morgonen framför pianot, kände jag mig väldigt liten och tyngd av förväntningar.                                       

Jag fick samtidigt en liten hundvalp av farmor - en svart pudel som hon kallade Bastel. Farmor bodde i Hjo i Västergötland och jag i Svedmyra i Stockholm med mamma, pappa och min lillebror. Hon kom till min födelsedag med Bastel och jag var överlycklig! Men pappa bestämde att jag inte fick behålla hunden, eftersom mina föräldrar varken hade tid eller intresse av att bistå mig med uppfostran av Bastel. Jag tror inte att farmor talade med dem om hunden innan, utan ville överraska, eftersom hon befarade att pappa inte skulle gilla idén. Men … om han fick se den gulliga valpen, kanske han skulle ge med sig och jag få behålla den. Så blev det inte. Jag fick gå ut med den en gång, gatan fram och tillbaka, inte mer än så. 

Som liten var jag ett mycket omhändertagande barn och tog gärna hand om min bror och andra små barn om jag fick chansen, vilket ibland förekom. Då satte jag barnet i mitt knä, höll om hen och låtsades att det var mitt barn. Bebisar gick jag ut med i vagn, vilket man faktiskt kunde göra på 50-talet. Kanske förstod farmor att jag hade behov av ett djur att rå om och visa min kärlek för. Själv hade hon haft irländska varghundar och en dvärgpinscher. 

Jag har alltid gillat djur och som flicka hade jag kanariefåglar och marsvin men känslan av att mista Bastel satt i, så när jag blev vuxen och bodde i hus skaffade jag ett par katter. En hund var ännu inte aktuellt eftersom jag arbetade deltid och hade hem och fyra barn att ansvara för tillsammans med min dåvarande make.

När jag blev ensamstående vuxen och egenföretagare, fanns så småningom utrymme för en hund, så jag och min vid tillfället hemmaboende dotter bestämde oss för att skaffa en. Jag skulle ha huvudansvaret men vi hjälpas åt. Jag förberedde mig genom att läsa på om hundar, beteenden, behov och omvårdnad. Jag träffade kennelägaren och hennes hundar och talade ofta med henne. Jag följde med på hundpromenad och visade mitt intresse. Till slut blev jag erbjuden en valp och dottern och jag gladdes så.

Vi träffade valparna några gånger, innan vi fick ta hem vår. Jag bar honom i en ryggsäck på magen för att han skulle känna trygghet och värme och vi ägnade mycket tid till närhet, trygghet och kärlek. Vi hjälptes åt att rasta, ta hand om och leka med honom.  

Eftersom jag nu arbetade med taktil massage och medicinsk qigong på äldreboenden kunde jag ha med honom till arbetet och han gjorde succé. Han gjorde succé var vi än kom. Eftersom han såg ut som en liten nallebjörn, var det många som inte kunde hålla händerna ifrån honom, när han som valp satt i ryggsäcken och endast huvudet och tassarna stack upp. De ville klappa, så han fick mycket social träning och vande sig vid att människor kom nära. Han vande sig vid olika ljud, lukter och ljus, röster, hantering, skyltar och annat när jag åkte tunnelbana, buss, spårvagn och jag promenerade med honom på olika platser för att träna honom så han inte skulle bli rädd eller ängslig. Ibland fick jag säga ifrån, när någon ville klappa och berätta att ”han tränar passivitet”, för att han skulle få vara ifred. 

När han blev så tung att jag inte orkade bära honom längre, fick han gå. Han fick känna på tunnelbanans svängar och uppleva hissar, spårvagnens vibrationer och skakningar, trånga utrymmen och människor som trängdes. Det var bra att ligga skyddad under mitt säte. Vissa säten var bättre än andra, där svansen inte stack ut och risken att bli trampad på eliminerades. Han la sig ner och förblev passiv tills vi var framme. Han lärde sig vilka stationer vi skulle stiga av på, tittade upp på mig efter utropet, jag bekräftade och han reste sig till medresenärernas stora förvåning och beundran. Ibland stilade jag med att säga åt vilket håll han skulle gå, vänster eller höger och han gick åt det hållet.

Det är mycket att tänka på och ansvara för när man skaffar barn och/eller djur och jag förstod att jag nu inte skulle kunna leva som innan. Vissa saker får man helt enkelt vänta med. Man behöver prioritera om, lägga till och ta bort. Nu är det denna verklighet som gäller, med andra behov, viljor, intressen, förväntningar och möjligheter. 

Det finns så mycket intressant att uppleva och vara med om i livet, i olika perioder och den ena är inte den andra lik. Man får ta det som det kommer, vara flexibel och prova olika sätt att leva och ha det på, så man känner sig nöjd och mår bra, oavsett hur man väljer att leva - med eller utan barn, djur, hus, arbete, naturen, själv, tillsammans, ensam, utan arbete, utan partner och så vidare. Själv har jag behov av att umgås med andra men också att vara själv. Jag vill styra och välja hur jag använder tiden och därför ligger det också på mig att höra av mig när jag vill träffas.

Vi utbildade oss till terapihundsekipage, det vill säga, vi samverkade i olika aktiviteter och träning med andra, både i grupp och enskilt, på olika äldreboenden och med ungdomar. Shanti var mycket uppskattad och vi trivdes med vårt arbete. 

Nu är vi båda pensionerade och tar dagarna som de kommer. Han är en fantastisk trevlig, trygg, vänlig, lojal och lugn hund. Fortfarande väcker han uppseende och glädje när vi är ute bland människor och de vill gärna prata med mig, klappa eller ta bilder på Shanti.

Orsaken till att jag skaffade hund var att jag ville förverkliga min dröm om en hund, jag ville ha sällskap eftersom jag snart kom att bo själv, jag ville att mamma som då var mycket sjuk skulle få något att glädjas över och jag ville ha en anledning/motivation till regelbundna promenader jag tänkte mig framöver som pensionär. Det fanns som sagt flera anledningar, vilka jag planerade för. 

Vi tog långa promenader på 3-4 timmar per dag och jag hade fullt upp med utbildning - studier, praktik, träning, den viktiga leken med honom, omvårdnaden, mitt arbete och att bistå och hjälpa mamma den korta tid hon hade kvar. 

Nu bodde jag i stan och hade därför sålt min bil men märkte efter hand att jag hade svårt att ta mig någonstans med Shanti och packning. Jag kände mig isolerad och behövde därför en bil igen. En bil blev förutsättningen för längre besök hos barn och barnbarn, vänner och bekanta. Jag fick också större behov av stillhet och ro, allt eftersom det flyttade in fler människor till det område där jag bodde, så jag började söka efter ett landställe. 

Så småningom hittade jag det. Nu kunde jag få med mig allt jag önskade och enkelt växla boende när jag behövde. Jag kunde också träffa mina barn och barnbarn på landet och umgås med dem även där. Jag skaffade en katt som ytterligare sällskap till mig och Shanti, när jag behövde göra något han inte kunde komma med på. Tidigare hade jag avhållit mig från att vara ifrån honom mer än nödvändigt och så kort tid som möjligt och gör så fortfarande, men jag får inte längre lika dåligt samvete då jag lämnar honom själv, eftersom han nu inte är ensam. Och de är bästa vänner Mingel och Shanti. 

De leker, busar, respekterar varandra eller vilar på var sitt håll en liten bit från den andre. Shanti känner mig och vet att jag snart kommer tillbaka. Han har förtroende för mig och tillit till att jag gör det som är bra för honom, för andra och mig själv. 

Nu är han snart 7 år så jag har börjat fundera på hur jag vill ha mitt liv när jag inte har honom längre. Det är så jag gör för att ta kontroll över mitt liv, så jag inte blir strandsatt eller överrumplad och akut behöver tänka ut en strategi. Det förekommer ju ändå situationer i vardagen som behöver en akut utryckning då och då men kan jag minimera dessa så är det bra.

Min plan är att flytta närmre stan igen, så jag kan utnyttja kulturutbudet men ändå ha tillgång till naturen. Jag kommer förmodligen engagera mig i någon verksamhet, kanske återuppta baletten, eventuellt börja studera någonting och fortsätta besöka barn och barnbarn som tidigare. Landet behåller jag och bilen för att kunna ta mig dit jag vill, men kanske byter jag ut den till en mindre elbil.