Inlärning skapas av intresse och kärlek.

Alla former av manipulation, styrande, tvång, övergrepp, hot, maktutövande eller förnekelse skapar rädsla, begränsningar, ilska, inlärd hjälplöshet eller vanmakt. 

Det leder till ofrihet, förminskande, passivitet eller lydnad (på grund av rädsla - inte av samverkan och förståelse). Det leder till rädsla för att visa vem man är och att ta initiativ, skapar en känsla av övergivenhet och utlämnande vilket gäller både barn, vuxna och hundar. För att få människor och hundar att våga, mogna och växa, interagera, känna delaktighet, samverkan, nyfikenhet, glädje och lust behövs lyhördhet, inkännande, närvaro, förståelse, intresse för varandra, trygghet, tillit mm. 

Istället kan vi vuxna leda, guida, visa på alternativa vägar, vara närvarande, stötta, förhindra skada och olycka, delge vår kunskap och erfarenhet och få människor och hundar att växa, utvecklas och mogna. Inlärning sker endast i god miljö där intresse skapas, harmoni finns och kärlek lyser.

Vi behöver bry oss om varandra, gå i varandras fotspår och skor dvs. känna/lyssna in varandra, visa intresse, lyfta, vara närvarande, se och bekräfta varandra. 

När vi är där blir det smidigt och lättsamt, trevligt och härligt att leva och samverka. 

Man ska inte per automatik tro, att barn eller hundar som är stillsamma, lugna och passiva har det bra, eller mår bra. 

Ofta syns det hur de mår i kroppsspråket och i blicken. De kan ha lärt sig att det inte lönar sig att visa vad man känner, tycker eller vill. Kanske har de mött tystnad på frågor de ställt, bortvända blickar, oförståelse och ointresse, blivit kränkta eller hånade. När repertoaren inte räcker längre för att tala om att de inte mår bra, kan de istället visa inlärd passivitet och hjälplöshet. Det har ingenting med harmoni och nöjdhet att göra. Tvärt om, de har gett upp.

Vi behöver lära oss se helheten, känna in och lyssna på det som nästan är ohörbart. Släppa in andra i våra liv och också uppmärksamma våra egna reaktioner, tankar och känslor på vad andra signalerar, vara modiga och bry oss om.

Bemötandet är kanske det allra viktigaste...

Jag dansar balett igen efter 35 års uppehåll men under den tiden då jag arbetade som arbetsterapeut och startade eget företag Hälsa & Harmoni med inriktning på massage och medicinsk qigong, tränade jag från och till pilates och yoga. Det är bra träningsformer de också och stärker kanske främst rygg, mage och balans. Som i baletten tränar man efter egen förmåga, lättare eller mycket avancerat.
I balettklasserna tillkommer också den underbara musiken utförd av fantastiska pianister som lyfter rörelserna och stegen så det blir lättare att dansa och blir balett av det vi gör.
Balett handlar om att uttrycka något med hela kroppen och ansiktet, utföra rörelser med kraft och styrka, balans och energi fast det skall se lätt och vackert ut och det är ohyggligt svårt. Man behöver vara stark och vig, ha god balans, vara uthållig och visa att man äger "scenen" det vill säga vara stolt i kroppen och uttrycket.
Jag njuter av att igen efter så lång tid få känna på denna dansform som jag hade glömt var så underbar. Men när jag står där vid stången kommer känslan tillbaka i kroppen och minnet av att dansa. Dåtid och nutid blandar ihop sig, minnen vaknar till liv och upplevelser känns åter i kroppen och blandar sig i en härlig kompott. Baletten får mig att känna mig levande och kraftfull och det är viktigt när man börjar bli äldre som jag. I vår grupp är det yngre och äldre, kvinnor och män som dansar. Det är tidigare professionella dansare och nybörjare i en blandad grupp vilket fungerar fint eftersom man tränar efter egen förmåga och möjlighet. Jag gillar att anstränga mig och kämpa och baletten är den allra bästa träningsformen för mig. Balansen, styrkan och hjärnan tränas mer och mer för varje träningstillfälle. Det är väldigt bra och nyttigt att träna minnet och det är det svåraste, att minnas kombinationerna - stegen och armrörelserna. När balettmästaren visar en kombination gäller det att minnas hur denna började och det var väldigt svårt i början. Nu går det bättre och eftersom det är "högt i tak" i balettsalen, gör det inget om man gör fel eller inte kommer ihåg hela kombinationen. Vi kan fråga och han visar igen och kommenterar gärna och intresserat. Eller så visar dottern. De jobbar tillsammans, vilket är väldigt trevligt, att far och dotter undervisar i dans tillsammans. Stämningen är härlig och glädjen smittar. Vi är en fin grupp och bemötandet är suveränt.


Bemötandet som är så viktigt för motivationen och viljan, att fortsätta, gå vidare, känna sig välkommen, mottagen, delaktig, sedd och hörd, bekräftad... ja vad det än gäller.

När jag jobbade på Älvsjö Vårdcentral som arbetsterapeut i början av -80 talet fick jag frågan av min dåvarande chef - hon frågade mig under ett utvecklingssamtal vad som var viktigast i mitt arbete och jag svarade bemötandet. Men hon hade inte alls tänkt sig det svaret så jag hade svarat fel. Hon hade tänkt på nybesök eftersom det genererade pengar. Det var alltså nybesök som var det allra viktigaste på VC inte hur vi bemötte patienterna.
Man kan tänka på vad som helst egentligen där människor eller djur också för den delen ingår. Om bemötandet inte är gott, om man inte når fram med sitt budskap, om man inte kan få människor engagerade och intresserade, om man inte skapar trivsel, är vänlig, tillgänglig, delaktig, välvillig med mera, vad åstadkommer man då?

Hur använder vi vår tid?

Hur använder vi vår tid? Hur prioriterar vi i vår vardag. Jag förundras över att Iphonen fått så stor plats och makt i våra liv. Överallt ser man människor som stirrar in i denna manick utan att verka bry sig om eller veta vad som händer omkring dem. De ser inte hur de går eftersom de kollar in i mobilen. Jag får väja så vi inte krockar. Kvinnan som kom gående emot mig hörde inte hur bilen kom bakom henne och hur den tutade där hon gick över gatan. Han behövde sakta in betydligt för att inte köra på henne och hon märkte ingenting. Många befinner sig i sin egen värld. Håller vi på att glömma bort varandra? Vi ser inte grannen som behöver hjälp med matkassen. Vi ser inte våra barn (många gånger sitter de också bortvända från den som kör) som pockar på uppmärksamhet, vi hör inte dottern som vädjar om att bli sedd och hörd, ser inte sonens försök att bli bekräftad. Vi bryr oss inte om våra medmänniskor på tunnelbanan, ser inte blicken som söker svar på frågan. Vi möts inte ens hemma i samtal.Vad har hänt? Varför skyddar vi oss från varandra? Varför vill vi inte interagera i det verkliga livet? Mobilen har blivit som en slags sköld.

Vi missar så mycket av medmänskliga möten, ser inte leendet, den varma blicken, den utsträckta handen. Missar att det finns något att ta hand om, någon som behöver vår omsorg, någon att bemöda sig om, någon annan än jag själv.

Har vi verkligen så mycket tid att vi kan slösa bort den på en mackapär istället för att vara med varandra, familjen, närvarande i stunden, i nuet, i samtalet. Varför tillåter vi oss styras och härskas av en apparat? Vart är vi på väg när vi inte förstår och ser hur mobilen och datorn tagit över vår vardag. Har vi en aning om hur mycket tid vi lägger ner på att titta efter om någon like:at oss idag, om någon svarat på vårt inlägg. Måste vi läsa våra mail just nu istället för att vänta. Måste vi se efter om någon uppmärksammat vår förfrågan under tiden vi går med barnen till dagis. Varför kan vi inte vänta med att tala med en vän när vi rastar vår allra bästa vän som också behöver vår uppmärksamhet.
Vi har tydligen glömt hur viktiga vi är för vår familj, våra vänner, husdjur, grannar och medmänniskor.

Nej, det är dags att reflektera över hur vi använder vår tid. Vad vi lägger tiden på. Vad vi prioriterar i våra liv och vår vardag. Det är nu vi har möjlighet att ändra på det som inte känns bra och rätt för oss, barnen och familjen, vänner och nära. Nu och inte sen.

Ett nytt år, nya möjligheter!

Ett nytt år, nya möjligheter!                                                                     Framåt, framåt!

Har inte skrivit på rätt länge nu beroende på juluppehåll, ny dator och funktioner som jag behövde lära mig och vänja mig vid och jag har börjat sticka och dansa balett, vilket tagit mycket av min tid. Alltså nya möjligheter som berikar mitt liv. Baletten är något jag längtat efter i många år och så av en slump?, eller så var det meningen, som med mycket vi tror är en slump, så kom jag i kontakt med baletten jag tänkt och fantiserat om och började dansa igen efter 35 år. Balett för seniorer :) Visste inte att det fanns. Det går knappt att beskriva... så härligt är det. Bra för kroppen och själen, balansen, musklerna, lederna och hjärnan. Det är nog hjärnan och balansen som är mest eftersatt. Jag behöver träna upp mig och minnas kombinationer, träna upp balans och muskulatur. Och så underbart det är att dansa till klavierspelet, det vackra och träffa nya vänner.

Och stickningen... jag inte trodde jag skulle tycka om, det är ju så roligt! Framför allt beror det säkert på att det är Shantis ull jag stickar i. Men det är också som meditation. Jag har sparat ullen jag får när jag borstar och kammar honom sen han var valp och jag har många härvor att göra nystan av. Nu har jag stickat klart en mössa och ska fortsätta med vantar. Mössan blev så fin och är härligt varm och skön. Premiär på kvällspromenaden i kväll.
Det här året 2014 kommer bli ett intressant år, tror jag. Ett år att skapa goda relationer och nya kontakter. Ett händelserikt år. Ett år där jag tar extra tid för barn och barnbarn. Tar tid till dem som vill ta del av min tid och mina tankar, erbjudanden, sammankomster och möten.

Jag kommer fortsätta skapa tid till Shantis och min gemensamma utveckling i form av kurser, informationskvällar och sammankomster med andra hundar och hundägare. Vi kommer fortsätta var ute i naturen på långpromenader och äventyr. Ett spännande år.