Jaha, nu är det alltså min (o) tur....

Det var verkligen inte väntat! Jag har försökt leva sunt, jag har rört på mig hela livet, dansat och tränat. Jag har fött 4 barn och ammat dem länge. Eftersom jag var hemma när de var små och senare arbetade deltid så har jag, trots välutbildade högskolestudier och examina, en mycket låg pension. Mina tidigare äkta män var aldrig hemma med barnen och arbetade aldrig deltid. Jag har varit där för dem och tagit mitt vuxenansvar. Jag har sedan många många år uteslutit köttprodukter i kosten, äter vegetarisk, mest ekologisk mat, jag röker inte och dricker mycket sparsamt med alkohol. Jag har verkligen försökt ta hand om min kropp så gott jag kunnat på olika sätt. Jag sover bra och tillräckligt mycket. Men trots det finns en till mycket viktig komponent för helheten, när man bedömer hur en människa mår och det är den mentala hälsan, själen, psyket. Där har det varit sämre. Vad visste jag om vikten av att må bra och att lyssna på sina egna behov, min önskan, längtan och mina drömmar när jag växte upp? Vad visste jag om det?! När man inte har föräldrar som ställer sådana frågor men istället har fullt upp med sig själva och varandra, är traumatiserade med övergivenhet, utsatthet och sorg i bagaget, blir uppväxten inte var den borde vara. Vissa frågor, bemötanden och omvårdnad uteblir. De bearbetade heller inte sina trauman, så därför bar de med sig dessa hela livet och överförde dem vidare, vilket i mångt och mycket har präglat mitt liv. Jag fick tidigt lära att anpassa mig, vara lyhörd och inkännande för att möta deras och andras behov och önskemål. Jag lärde mig att vara till lags, inte ta plats eller störa. Det var ju också 50-talets uppfostran - barn skulle inte störa utan vara tysta, lugna och snälla. Sen har jag fått ägnat resten av mitt liv åt reparation, att bli så hel som möjligt med diverse utbildningar, studier och egen terapi i form av olika kroppsterapier, skriverier och samtal. Detta har i viss mån hjälpt men tydligen inte fullt ut. Nu har jag blivit sjuk, som de kallar det, fast jag känner mig frisk. Det är en mycket förvirrande upplevelse och känsla. Jag har fått bröstcancer, i ett tidigt skede visserligen, men ändå, och kommer genomgå operation, kanske flera,  och efterbehandlingar, allt som allt kommer dessa vara i flera års tid. Förhoppningsvis blir jag frisk. Det är målet, men ingen vet. Jag som känner mig frisk kallas sjuk, ja, jag har en dödlig sjukdom om man inte gör något, vilket känns väldigt konstigt! Men så är det. Jag hade inte tänkt dö ännu, även om jag inte är rädd för att dö, men jag vill gärna se mina barn utvecklas och följa dem och se barnbarnen växa upp. Döden kan vara en lättnad och något att längta efter. Tids nog kommer även jag dithän men nu?! Nej, det vore trist, även om verkligheten kunde vara bättre och trevligare. Det finns alltför många vidriga människor omkring oss som utnyttjar, bedrar, ljuger och manipulerar och det sätter sina spår i oss. I mig. Ibland riktigt djupa spår. Upprepas detta blir man lätt misstänksam, rädd för att bli utnyttjad, har svårt att lita på andra, vågar inte satsa utan riskerar att bli ensam och till och med sjuk. Det är riktigt illa och vad jag fått erfara åtskilliga gånger. Människan är en skör varelse och behöver behandlas varsamt, annars blir hon hård och kall. Det finns alldeles för många hårda, okänsliga, kalla cyniska människor omkring oss så det räcker. Känslor har stor betydelse i vårt liv och det mentala går hand i hand med det fysiska. Ärlighet, medmänsklighet, omvårdnad, närhet, empati och varsamhet med vad vi säger och gör mot varandra är livsnödvändigt, faktiskt. Vanlig vänlighet och omtanke om varandra betyder så mycket. Att se och lyssna är oerhört viktigt och värdefullt. Låt oss aldrig glömma hur vårt beteende påverkar och hur betydelsefulla vi faktiskt är för varandra.

Vad jag, bland annat, lärt av livet hittills!

Nu har jag kommit drygt halvvägs i livet eftersom mitt mål är att bli en någorlunda självgående 110 -åring. Så vad har jag hittills lärt mig? Av människor? Av förhållanden? Av livet? Jo, att människor är väldigt olika. Den ena är inte den andra lik trots att vi har en hel del gemensamt. Väldigt mycket faktiskt. Vi vill alla må bra och göra det som är rätt, men sätten är väldigt olika och tolkningarna likaså. Det kan vara mycket förvirrande. Vår genetiska uppsättning till exempel, är mer än 98 % densamma som schimpansens. Är vi lika schimpansen? Hur lika är vi då en annan människa? Vad har vi människor gemensamt?


Vi vet att arv och miljö spelar stor roll, men hur är det med vår vilja? Det tycks som om vi inte påverkar i den utsträckning vi tror och tänker oss. Vi är, trots att vi kanske inte tänker på det, väldigt beroende av olika omständigheter, av andra människors intresse och engagemang och av tillfälligheter. Vi är beroende av att samarbeta, samverka, kommunicera, komma överens, visa ödmjukhet, förståelse med mera, för att nå dit vi vill. Vi behöver en stor portion av empati och engagemang i andra för att nå fram med våra ideér.

Miljön spelar en allt större roll - vi påverkas och vi påverkar, vi blir styrda och vi följer med. Därför gäller det att se till att skapa en så god uppväxtmiljö som möjligt, på alla nivåer, så våra genetiska förutsättningar och möjligheter får en god grogrund och växtkraft. I en god miljö, det vill säga en miljö som bekräftar barnet/ungdomen/den vuxne, uppmuntrar till utforskande, aktivitet, rörelse, stödjer, ger utrymme och som ser barnet/ungdomen/den vuxne, i en sådan miljö finns förutsättningar att utvecklas till en god människa och samhällsmedborgare, vilken senare förhoppningsvis bidrar med ett ansvarsfullt samhällsbygge, trots eventuella sämre genetiska förutsättningar. I en miljö där barnet lever med olika brister i omhändertagande, stimulans, näring med mera, har barnet det betydligt tuffare att utvecklas väl, trots goda genetiska förutsättningar. Miljön spelar alltså en stor och betydande roll. Både den yttre och den inre miljön. Ibland har vi inte alltid möjlighet att med vår vilja påverka vår verklighet. "Vill du, så kan du!" stämmer inte alltid. Vi har olika förutsättningar. Därför behöver miljön kompensera för människors olika förmågor och förutsättningar för att så många som möjligt skall ha en lika chans.

Hur en människa kommer att formas, beror alltså på väldigt många olika faktorer. Det är inte lätt att se en människa sådan hon är utan att värdera, tolka in och manipulera det vi ser. Vi lägger själva mycket i det vi betraktar - våra egna erfarenheter, upplevelser, uppfostran, uppväxt och dylikt. Och vi människor är väldigt dynamiska, vi har många olika personligheter, vi ändrar åsikt, beteenden, intressen, utseende, maner. Vi har hemligheter och integritet och det går aldrig riktigt att veta vem man har att göra med till hundra procent. Förmodligen är det säkert bra att ha i minnet, att man inte kan lära känna en person fullständigt. Därför kan det vara bra med en stor portion av överseende, tålamod och empati. 

Vissa personer är väldigt statiska och låsta, cementerade och fasta i sina principer och övertygelser, knappt föränderliga alls och andra kan vi lätt komma överens och känna oss bekväma med. Att något plötsligt skulle uppstå som det inte finns grund för är klokt att inte fantisera om, utan försöka leva i den verklighet som är och se personen. Att se en person har med ett intresse att göra. Ett intresse för denna person, att lära känna, vilja förstå, vara närvarande, ett intresse på djupet. Men att titta är något annat. Det är att ytligt betrakta.

Människor klarar inte alltid av att vara delaktiga, ansvarsfulla eller närvarande. Istället för att vänta på en förändring, bör vi tänka över vad vi själva behöver för att må bra, verka för det och bidra med att skapa nya goda relationer och möten. Ibland behöver vi ta hjälp av någon vi känner förtroende för. Ibland behöver vi säga ifrån på skarpen och konsekvent hålla kvar vid det. 

Ingen vuxen människa kan någonsin förvänta sig att bli älskad förutsättningslöst eftersom man då inte är vuxen utan ett barn. En vuxen kan inte förvänta sig att bli älskad oavsett hur hen beter sig, säger eller agerar. Som vuxen har man rätt att ställa krav eftersom man ställer krav på sig själv och har ansvar. 

Det finns människor som inte kan visa vad de känner, inte vet vad de känner och tycker, inte vågar känna, inte vågar uttrycka sig, inte klarar kommunikation, inte vågar närhet, inte är ärliga mot sig själva och därför inte förmår vara sanna mot andra. Vi är väldigt olika varandra och ändå så lika i mångt och mycket. Mycket rädsla och vanmakt hindrar, förstör och förgör.

Vi människor har i likhet med vissa djur förmåga att se framåt och planera, lära av erfarenheter, samarbeta, visa empati, utforma strategier med mera, vilket är fantastiskt i många situationer och sammanhang. Annat som att exempelvis göra riskanalys, operera, flyga till månen, utnyttja, bedra och begå övergrepp finns bara hos människan. Vi gör både gott och ont. Låt oss välja det goda, livet, gemenskapen och glädjen. 

Att vara förutseende, planera och ta ansvar

Att vara förutseende, planera och ta ansvar.

När jag fyllde 7 år, fick jag ett piano av mamma och pappa. De ville att jag skulle lära mig spela, eftersom de tyckte att det var fint med kultur. Jag dansade balett, spelade piano, blockflöjt, gitarr vid olika tidpunkter och gick i sångskola. Någonting inom kultur skulle jag väl klara av och gilla, kanske de tänkte. Jag själv var inte särskilt intresserad av att spela, vad jag kan minnas, så när jag satte mig på pianostolen, den där morgonen framför pianot, kände jag mig väldigt liten och tyngd av förväntningar.                                       

Jag fick samtidigt en liten hundvalp av farmor - en svart pudel som hon kallade Bastel. Farmor bodde i Hjo i Västergötland och jag i Svedmyra i Stockholm med mamma, pappa och min lillebror. Hon kom till min födelsedag med Bastel och jag var överlycklig! Men pappa bestämde att jag inte fick behålla hunden, eftersom mina föräldrar varken hade tid eller intresse av att bistå mig med uppfostran av Bastel. Jag tror inte att farmor talade med dem om hunden innan, utan ville överraska, eftersom hon befarade att pappa inte skulle gilla idén. Men … om han fick se den gulliga valpen, kanske han skulle ge med sig och jag få behålla den. Så blev det inte. Jag fick gå ut med den en gång, gatan fram och tillbaka, inte mer än så. 

Som liten var jag ett mycket omhändertagande barn och tog gärna hand om min bror och andra små barn om jag fick chansen, vilket ibland förekom. Då satte jag barnet i mitt knä, höll om hen och låtsades att det var mitt barn. Bebisar gick jag ut med i vagn, vilket man faktiskt kunde göra på 50-talet. Kanske förstod farmor att jag hade behov av ett djur att rå om och visa min kärlek för. Själv hade hon haft irländska varghundar och en dvärgpinscher. 

Jag har alltid gillat djur och som flicka hade jag kanariefåglar och marsvin men känslan av att mista Bastel satt i, så när jag blev vuxen och bodde i hus skaffade jag ett par katter. En hund var ännu inte aktuellt eftersom jag arbetade deltid och hade hem och fyra barn att ansvara för tillsammans med min dåvarande make.

När jag blev ensamstående vuxen och egenföretagare, fanns så småningom utrymme för en hund, så jag och min vid tillfället hemmaboende dotter bestämde oss för att skaffa en. Jag skulle ha huvudansvaret men vi hjälpas åt. Jag förberedde mig genom att läsa på om hundar, beteenden, behov och omvårdnad. Jag träffade kennelägaren och hennes hundar och talade ofta med henne. Jag följde med på hundpromenad och visade mitt intresse. Till slut blev jag erbjuden en valp och dottern och jag gladdes så.

Vi träffade valparna några gånger, innan vi fick ta hem vår. Jag bar honom i en ryggsäck på magen för att han skulle känna trygghet och värme och vi ägnade mycket tid till närhet, trygghet och kärlek. Vi hjälptes åt att rasta, ta hand om och leka med honom.  

Eftersom jag nu arbetade med taktil massage och medicinsk qigong på äldreboenden kunde jag ha med honom till arbetet och han gjorde succé. Han gjorde succé var vi än kom. Eftersom han såg ut som en liten nallebjörn, var det många som inte kunde hålla händerna ifrån honom, när han som valp satt i ryggsäcken och endast huvudet och tassarna stack upp. De ville klappa, så han fick mycket social träning och vande sig vid att människor kom nära. Han vande sig vid olika ljud, lukter och ljus, röster, hantering, skyltar och annat när jag åkte tunnelbana, buss, spårvagn och jag promenerade med honom på olika platser för att träna honom så han inte skulle bli rädd eller ängslig. Ibland fick jag säga ifrån, när någon ville klappa och berätta att ”han tränar passivitet”, för att han skulle få vara ifred. 

När han blev så tung att jag inte orkade bära honom längre, fick han gå. Han fick känna på tunnelbanans svängar och uppleva hissar, spårvagnens vibrationer och skakningar, trånga utrymmen och människor som trängdes. Det var bra att ligga skyddad under mitt säte. Vissa säten var bättre än andra, där svansen inte stack ut och risken att bli trampad på eliminerades. Han la sig ner och förblev passiv tills vi var framme. Han lärde sig vilka stationer vi skulle stiga av på, tittade upp på mig efter utropet, jag bekräftade och han reste sig till medresenärernas stora förvåning och beundran. Ibland stilade jag med att säga åt vilket håll han skulle gå, vänster eller höger och han gick åt det hållet.

Det är mycket att tänka på och ansvara för när man skaffar barn och/eller djur och jag förstod att jag nu inte skulle kunna leva som innan. Vissa saker får man helt enkelt vänta med. Man behöver prioritera om, lägga till och ta bort. Nu är det denna verklighet som gäller, med andra behov, viljor, intressen, förväntningar och möjligheter. 

Det finns så mycket intressant att uppleva och vara med om i livet, i olika perioder och den ena är inte den andra lik. Man får ta det som det kommer, vara flexibel och prova olika sätt att leva och ha det på, så man känner sig nöjd och mår bra, oavsett hur man väljer att leva - med eller utan barn, djur, hus, arbete, naturen, själv, tillsammans, ensam, utan arbete, utan partner och så vidare. Själv har jag behov av att umgås med andra men också att vara själv. Jag vill styra och välja hur jag använder tiden och därför ligger det också på mig att höra av mig när jag vill träffas.

Vi utbildade oss till terapihundsekipage, det vill säga, vi samverkade i olika aktiviteter och träning med andra, både i grupp och enskilt, på olika äldreboenden och med ungdomar. Shanti var mycket uppskattad och vi trivdes med vårt arbete. 

Nu är vi båda pensionerade och tar dagarna som de kommer. Han är en fantastisk trevlig, trygg, vänlig, lojal och lugn hund. Fortfarande väcker han uppseende och glädje när vi är ute bland människor och de vill gärna prata med mig, klappa eller ta bilder på Shanti.

Orsaken till att jag skaffade hund var att jag ville förverkliga min dröm om en hund, jag ville ha sällskap eftersom jag snart kom att bo själv, jag ville att mamma som då var mycket sjuk skulle få något att glädjas över och jag ville ha en anledning/motivation till regelbundna promenader jag tänkte mig framöver som pensionär. Det fanns som sagt flera anledningar, vilka jag planerade för. 

Vi tog långa promenader på 3-4 timmar per dag och jag hade fullt upp med utbildning - studier, praktik, träning, den viktiga leken med honom, omvårdnaden, mitt arbete och att bistå och hjälpa mamma den korta tid hon hade kvar. 

Nu bodde jag i stan och hade därför sålt min bil men märkte efter hand att jag hade svårt att ta mig någonstans med Shanti och packning. Jag kände mig isolerad och behövde därför en bil igen. En bil blev förutsättningen för längre besök hos barn och barnbarn, vänner och bekanta. Jag fick också större behov av stillhet och ro, allt eftersom det flyttade in fler människor till det område där jag bodde, så jag började söka efter ett landställe. 

Så småningom hittade jag det. Nu kunde jag få med mig allt jag önskade och enkelt växla boende när jag behövde. Jag kunde också träffa mina barn och barnbarn på landet och umgås med dem även där. Jag skaffade en katt som ytterligare sällskap till mig och Shanti, när jag behövde göra något han inte kunde komma med på. Tidigare hade jag avhållit mig från att vara ifrån honom mer än nödvändigt och så kort tid som möjligt och gör så fortfarande, men jag får inte längre lika dåligt samvete då jag lämnar honom själv, eftersom han nu inte är ensam. Och de är bästa vänner Mingel och Shanti. 

De leker, busar, respekterar varandra eller vilar på var sitt håll en liten bit från den andre. Shanti känner mig och vet att jag snart kommer tillbaka. Han har förtroende för mig och tillit till att jag gör det som är bra för honom, för andra och mig själv. 

Nu är han snart 7 år så jag har börjat fundera på hur jag vill ha mitt liv när jag inte har honom längre. Det är så jag gör för att ta kontroll över mitt liv, så jag inte blir strandsatt eller överrumplad och akut behöver tänka ut en strategi. Det förekommer ju ändå situationer i vardagen som behöver en akut utryckning då och då men kan jag minimera dessa så är det bra.

Min plan är att flytta närmre stan igen, så jag kan utnyttja kulturutbudet men ändå ha tillgång till naturen. Jag kommer förmodligen engagera mig i någon verksamhet, kanske återuppta baletten, eventuellt börja studera någonting och fortsätta besöka barn och barnbarn som tidigare. Landet behåller jag och bilen för att kunna ta mig dit jag vill, men kanske byter jag ut den till en mindre elbil. 

Relationer som aldrig vill bli ...

Det här med dejting på nätet har alltid bekymrat mig. Det är egentligen inte min grej, eftersom jag inte vill chansa på det sättet och lägga tid på en person, konversation och möten, som senare visar sig fullkomligt omöjliga eller i alla fall i längden inte kan hålla. Oftast har det varit alldeles för mycket som inte fungerat och jag har känt att det inte är någon idé att fortsätta. Jag har faktiskt inte tid att vänta på en eventuell förbättrad relation som kanske aldrig blir. Men mina tankar och idéer har inte förverkligats särskilt väl, eftersom jag just har gjort det jag inte tänkte mig från början. Alltså har jag väntat, givit nya chanser till min partner, varit tålmodig och förstående, stöttat och uppmuntrat, varit överseende och så vidare. Jag har verkat som jag varit van vid, både privat som mamma och dotter och i arbetet som terapeut men utan att i samma grad få eller förvänta mig motsvarande insatser tillbaka, eftersom det inte var något jag upplevt tidigare. 
I många fall har mina ansträngningar och min energi verkligen behövts, kan jag tycka. Det är förvånande att det är så många män som inte har ett vuxet, moget sätt, utan fortfarande vid cirka 60 års ålder agerar som tonåringar eller små pojkar, egoister och narcissister, utan empati och medkänsla, män fulla av neuroser, rädslor, obearbetade trauman, amygdalastress etcetera. Många är förvuxna barn, utan ansvar varken för sig själva eller andra och med ett näst intill obefintligt medvetande. De är rädda för närhet och klarar inte att vara närvarande och de är rädda för att avslöja sig, vad nu det kan handla om. De är hemlighetsfulla och man når inte fram.

Det är klart att det alltid finns delar av en personlighet som det går att tycka om och fördra, men ibland har jag alltför mycket fokuserat på det som fungerat och känts bra, alltför länge, och inte velat se hindren och svårigheterna. Det är väl positivt kan tyckas, men kan i längden vara bedrägligt. Man lurar sig själv. För om det bara är jag som tar ansvar, vill diskutera och intressera mig, så går det ju inte, det kommer inte hålla. Det är ju faktiskt bådas ansvar att bjuda till i ett förhållande, visa intresse, vara inkännande, våga berätta och fråga, se och försöka förstå, lyssna, vara lyhörd och sann. Sann ja, numera verkar det vara normalt att inte vara ärlig och jag undrar hur det kan komma sig att vissa personer talar osanning när de söker en partner. Det kommer ju fram förr eller senare och då är det väl kört?! 

Visserligen finns det personer som inte har en tanke på att ses och då spelar det ju ingen roll om de är sanna eller inte, tycks de tänka. De bara klickar vidare när det blir besvärligt. Men det beteendet resulterar förmodligen i en stor besvikelse hos partnern i fråga och är inte särskilt humant eller schyst. Men vad jag förstår, är det inte särskilt ovanligt. Tyvärr får en räkna med att det finns alla möjliga typer av människor på nätet med mer eller mindre svårigheter och problem. Det kan alltså ta väldigt lång tid och många märkliga möten innan man förhoppningsvis träffar en sund och bra person. För mig tog det mer än 10 år innan jag fann tryggheten och hittade hem i mig själv.

Vill man träffa en partner för ett gemensamt liv, behöver man våga. Våga närhet, obekväma situationer, konfrontationer, väntan, avvisanden och gemenskap. Man behöver räkna med att våga vara sann, både för sig själv och inför andra. Känslan att lära känna den andra behöver vara stark och tydlig. Det kommer krävas tid, energi och entusiasm. Eftersom förhållanden inte sköter sig automatiskt, behöver man fortsätta bjuda till och med sin vilja och sitt engagemang fortsätta framåt. Vi vill väl ändå växa tillsammans och få en gemensam grund att bygga på? Med det sagt menar jag inte att vi behöver ha lika åsikter i allt, men det är bra att ha en gemensam livsfilosofi, etik och moral, värderingar med mera. Det underlättar brobygget som i sig inte är lätt. Det krävs mycket välvilja, acceptans och förståelse, vilket naturligtvis behöver vara ömsesidigt. Ett förhållande i jämlikhet är fantastiskt och inte ouppnåeligt om man samtalar, för diskussioner och gemensamt gör upp om vardagens göromål, planer och visioner. 

Uttrycket "ensam är stark", tror jag inte på. Vi behöver varandra och det är något fint med det. Vi behöver erkänna att vi är beroende av andra och att många av oss inte fungerar optimalt om vi inte har andra individer i vår närhet som vi kan umgås med på ett eller annat sätt. Vi är flockdjur och har faktiskt inte kommit så långt i evolutionen, att vi kan säga att vi klarar oss bättre om vi lever själva. Det finns alldeles för många ofrivilligt ensamma människor i vårt samhälle. Handen på hjärtat! Är det inte så att det är lättare för en själv att säga "jag trivs bättre med att leva själv" än att erkänna att jag inte hittat en partner att leva med. Eller har vi blivit så bekväma att vi hellre lever själva, än låter oss utsättas för ifrågasättanden och konfrontationer, åsikter, ageranden, attityder, "ryggsäckar" som båda bär på med mera, vilket oundvikligen uppstår i relationer.

I stället behöver vi bygga samhällen - områden, gemenskaper, communityn där vi kan leva, bo och skapa tillsammans. Alla möjliga små och större grupper av gemenskap. Det tror jag ligger i tiden och kommer att behövas framöver, ja, helt enkelt vara en nödvändighet, om vi ska klara av att erbjuda ett gott liv och ett gott samhälle till alla medborgare och särskilt till allt fler ofrivilligt ensamma och olyckliga människor.

Flytten till Farsta och Torpet

Jag sitter på Torpet och njuter av friheten jag känner. Det har hunnit bli juli 2017 och jag har under de två år som gått inte skrivit något alls på bloggen. Anledningen är att jag har haft annat som uppehållit mig så pass mycket att jag inte haft ro att skriva.
Bland annat har jag flyttat till Farsta och skaffat ett sommarställe på Stallarholmen. Flytten, som jag noga hade  förberett, gick till både Stallarholmen och Farsta samma dag, trots att jag bad chefen för flyttbolaget om två dagar eftersom jag förstod att vi behövde två dagar och inte skulle hinna på en dag. Men han lyssnade inte på det örat. Inte kunde väl en kvinna veta något om flyttar som inte han redan visste, så flytten till både Farsta och Stallarholmen fick alltså ske samma dag - den 13 december. Och då ska man veta att det tar 1 timme och 20 minuter med personbil i ena riktningen, alltså minst 3 timmar tur och retur exklusive flytt av möbler och allt det andra. Att det skulle ta tid berättade jag alltså för honom så det visste han om. Det visade sig också han redan hyrt ut flyttbilen dagen därpå, så min vädjan under flyttdagen om att fortsätta nästa dag hjälpte föga. Jag hade beställt en gigantisk flyttbuss, som tur var, och trots att den var så stor blev den helt proppad, så jag fick lasta in ett par stora blommor i min egen bil. Mängden av saker gjorde att de tre killarna inte hann med som planerat. Timmarna gick så till slut fick de kalla på ytterligare 5 män som bar och kånkade på mina prylar 7 trappor upp och med en minimal hiss till förfogande. När de var klara med Farsta skulle två killar följa mig vidare till Torpet på Stallarholmen med resten av bohaget, ett par riktigt tunga skåp, lite småmöbler och cirka 10 kartonger fullproppade med saker. Då var klockan omkring 19:00 och jag hade inte hunnit äta mat. Endast ett par bananer som jag haft med mig åt jag på hela dagen och kvällen. Jag hade en matlåda med lasagne som jag tillagat, men inga bestick, för det tänkte jag inte på att ha till hands och jag visste inte i vilken kartongen de fanns. Så jag kunde inte äta den utan fick vänta till jag var tillbaka i Farsta igen. Killarna hade tagit hamburgare på väg till Farsta.
Chauffören och hans kompanjon ville åka i förväg till Torpet när de lastat ur det som skulle till Farsta, men det avvisade jag med att han omöjligt kunde hitta, då Torpet ligger ute i skogen och han absolut inte skulle kunna se eller veta vilken väg han skulle ta för att hitta rätt, eftersom det inte finns någon belysning sista biten. Han fick alltså vänta på att jag kunde avsluta någorlunda innan jag åkte vidare. De satte också ihop min säng, som tur var, innan vi åkte.
Jag åker alltså före och eftersom han har en så stor och tung flyttbil så går det inte särskilt fort. Vi kommer till slut fram, efter att jag först åkt lite fel och de lastar av. Killarna har inga bärselar och sliter hårt med de tunga skåpen. Jag begriper inte hur de lyckades baxa upp dem för trappan och in i huset. De är nu helt slut när arbetet är över och vill ge sig av fortare än kvickt. Klockan är nu cirka 21 och de sticker till bilen och glömmer till och med att säga hej då. Jag ropar efter dem hej då! och de förra ägarna som också är där för att hjälpa till ropar att de kan vända bilen en bit bort om de fortsätter neråt mot sjön, men de måste kolla så de inte hamnar i leran. Skogsvägen de står på är naturligtvis väldigt smal, som skogsvägar är. Det är som en bredare stig och flyttbilen får nätt och jämt plats. De åker iväg och efter ett tag åker också de tidigare ägarna hem. Jag blir kvar och undrar varför inte flyttbilen kommer tillbaka. Jag vill också åka hem, hungrig och trött som jag är och klockan är snart 23. Men jag måste gå och titta efter vad som hänt, så med hjälp av min ficklampa på mobilen letar jag mig fram i leran och snöblasket till bilen. Det är rätt kallt ute nu och jag har inga ytterkläder på mig.
En kille är utanför och försöker lägga ett par plankor han hittat under ett hjul medan den andra gasar på för allt vad han är värd och hjulet tränger längre och längre ner i leran. Den tunga, stora bilen som inte alls är dimensionerad för att åka på små blöta, leriga skogsstigar har fastnat djupt ner i leran och de två männen har inte en aning om hur de ska lösa situationen. De är helt blockerade och har inte lyckats tänka ut någon strategi alls. Den ena gasar på tills jag säger åt honom att sluta. Det är riktigt illa. Jag ringer till bilbärgningen och berättar vad som hänt och talar i en telefon som förlorar täckningen stup i ett. Det är svårt att höra honom och jag har svårigheter att göra mig förstådd. Till slut går det ändå fram att det är problem med bilen och jag får lämna adress och registreringsnummer på bilen. Denna vet jag ju inte och frågar killen i bilen som letar i fronten efter ett papper. Jag vill inte gå fram och kolla då jag inte vill flytta på mig på grund av den dålig täckningen och rädslan att förlora kontakten med bärgningskillen. Han i bilen hittar registreringsnumret och jag uppger det. Nu kommer killen som är bredvid mig på att han ska ringa till sin chef och berätta vad som hänt för att få hjälp. Chefen skickar en bärgningsbil han också, eftersom killen inte kan förklara att jag redan gjort detta och jag låter det hela bero. När jag nu vet att de kommer få hjälp åker jag äntligen hem. Jag förundras över att jag inte fryser men troligen beror det på att jag "stängt av" eftersom jag varit helt fokuserad på att lösa problemet. Jag är kall med fryser inte, vilket borde vara helt normalt att göra med tanke på att jag varit ute i kylan i minst trekvarts timme och inte ätit på hela dagen. En underlig upplevelse.

Dagen därpå hör jag av mig till flyttfirman för att höra hur det sedan gick och får då frågan varför jag uppgav mitt eget registreringsnummer på min Fiat. Men, säger jag, det har jag inte gjort och förresten har jag ingen Fiat. Jag har en Volvo. Killen hade i sitt utslagna tillstånd lämnat registreringsnumret på en helt annan bil. En bärgare hade kommit på natten men bilen var alldeles för liten för att klara av att dra upp den stora flyttbilen så killarna hade fått övernatta i flyttbilen i skogen. På morgonen när jag ringde vid 9:30-tiden hade den andra bärgningsbilen ännu inte kommit då det var så ont om bilar så de satt fortfarande kvar i leran. Vilket drama! Ja, det var berättelsen om min flytt. Kanske chefen fick sig en tankeställare?! Annars måste jag säga var killarna mycket hjälpsamma och trevliga mot mig hela tiden.

Mirakel i vardagen!

Någon mer än jag som kan gå genom spärren med visitkort i stället för SL kort?! Det hände mig idag. Jag hade varit på en hundrastgård i närheten av mitt arbete och där hittat reklam för gratis bajspåsar bajspasar.net uppsatta i en plastficka på ett träd så jag tog några med mig för att dela ut till hundvänner hemma. När jag skulle gå genom spärren till T-banan för att åka hem efter arbete med Shanti på äldreboendet, stoppade jag ner handen i fickan med hundgodis som jag alltid har där i en liten väska, näsdukar, SL kortet och visitkorten vilka jag hade glömt bort att jag tagit. Jag närmade mig spärren och gick igenom som jag brukar men när jag skulle stoppa ner SL kortet igen såg jag att jag hade tagit upp visitkorten som låg tillsammans. Kvar i fickan låg SL kortet. Jag hade alltså öppnat SL spärren med visitkorten. Någon som kan förklara det? Min förklaring är att när vi är övertygade om något och handlar utan att tänka (använda sinnet), utan att anstränga oss eller pressa oss, så kan tankens kraft klara vad som helst. Jag var övertygad om att jag hade SL kortet i handen. Ni som känner mig vet att jag inte skulle hitta på en sådan berättelse. Ni vet att jag talar sanning. Jag tycker det är häftigt att tankens kraft är så kraftfull. Vi har en stark förmåga att påverka våra liv, kanske långt mer än vi tror. Vi har alla inre styrka, kraft och möjlighet att styra och förändra bara vi tror på att det är möjligt. Vår inre vägledning och guidning kan hjälpa oss om vi lyssnar in vad vi vill, önskar och mår bra med och vågar tro på att förändring i våra liv är möjlig.