Älskade Shanti!

Min älskade hund Shanti gick bort för tre månader sen. Jag har vant mig vid situationen nu men det var oerhört tragiskt. Det är det ju alltid när en älskad vän går bort, när en älskad arbetskamrat och livskamrat lämnar en. Jag var inte oförberedd men i stunden när veterinären kom hem och jag öppnade dörren brast det för mig. Jag ville inte oroa honom innan så jag försökte vara som vanlig och lyckades säkert också. Vi var ute och gick med sällskap av dotter Josefin och hennes make Ludwig tillsammans mycket den sista tiden och det var skönt för mig att slippa vara ensam. Det var fortfarande snö och Shanti som älskade snön strök huvudet i den och verkade nöjd och glad. 

Han hade haft cancer under flera års tid i omgångar som jag lät operera bort, först i munnen i ena kinden, sen i mjälten som opererades bort, det går bra att leva utan mjälte för hundar, och sen kom cancern tillbaka fast nu bak på tungan som också opererades bort, det som syntes. När jag nu åter var på djursjukhuset med honom eftersom jag såg att han hade problem med att få upp maten från skålen och godiset från golvet så hade den spridit sig under tungan och låg där som en stor klump. Shanti kunde inte använda sin tunga på rätt sätt och hade svårt att svälja. Det var jag inte beredd på trots att jag visste att veterinären den sista gången inte kunde ta bort den del av cancern som låg djupt i tungan. Men jag ville inte tro att det var så allvarligt redan. Jag skulle inte vänta länge med att ta bort honom sa veterinären eftersom han inte kommer ha god livskvalitet. Hur länge tänker du att jag kan vänta frågade jag och hade svaret inom mig, kanske ett par månader men hon svarade högst en vecka. Nej, så nära?! Jag var inte beredd på svaret och kände hur jag sjönk ihop och sorgen sköljde över mig. Hon visade mig hur det såg ut på tungan så jag kunde förstå varför Shanti hade svårigheter med att äta och dricka. 

Nu fick jag mobilisera mina krafter till att finna ett så bra avslut som möjligt och ringde till en hemveterinär jag blivit tipsad om på djursjukhuset. De hade en väntetid på en vecka, den tiden jag max skulle vänta. Under denna tiden försämrades Shanti och jag fick ge honom vatten med en spruta i mungiporna då han inte kunde lapa upp vatten själv, samma spruta jag under ett halvår givit honom medicin med, och jag matade honom med sked då han med stor möda kunde få upp mat från skålen. Jag bjöd isbitar i en skål och han fick i sig vatten genom att tugga sönder dem och jag gav honom god mat som han tyckte om och ville äta. Jag la en handduk under skålarna eftersom han stänkte när han åt och kastade huvudet bakåt för att svälja och han la isbitar och mat på handduken för att lättare få upp dem. Annars mådde han bra och vi tog långa promenader. Det var ju tur att det var kallt ute och snö som han trivdes med!

När dagen kom då de två hemveterinärerna skulle komma hade vi, Jossan, Ludde och jag förberett oss på vad vi ville skicka med Shanti till kommande liv. Vi hade filtar, godis och några tygdjur. De hade med sig en pappkista och skulle först söva honom och sen ge honom en stor dos morfin. Under tiden Shanti blev tröttare av sömnmedlet fick vi vara för oss själva och sörja och vi tog god tid på oss. Veterinärerna väntade utanför lägenheten. Vi kramade och klappade honom och pratade lugnt och till slut somnade han. Då släppte vi in dem och de gav honom morfin genom en kanyl de tidigare satt in i benet när han sov. Till slut lyfte vi över honom i kistan på en filt och la en filt över honom, mjukisdjuren och godiset. Det såg ut som han sov som vanligt på sidan och allt gick lugnt till och kändes bra, trots allt. De tog honom med sig och det var mycket tomt.

Nu har det alltså gått tre månader och vi har en fin träurna med Shantis aska som vi ska begrava i Jossans och Luddes trädgård. Vi har sett ut en fin lugn plats vid ett stort träd och planterat en syrenbuske och en Schersmin på var sida om den kommande graven med gravsten med Shantibild och text på. 

Jag har fått mycket stöd och kärlek från min familj och mina vänner och det har hjälpt mig i mitt sorgearbete. Jossan, Ludde och jag har tröstat varandra och jag kan se tillbaka med värme och kärlek på Shanti som var en trevlig, vänlig, vacker och intelligent hund som alla vi mötte log åt och vill klappa, kommentera hur fin och snäll han var. Vi hade arbetat tillsammans som terapihundsekipage på äldreboende och med ett par ungdomar och han var mycket omtyckt på det 55+ boende jag nu bor på.

Han var nu saknad men jag kan känna frid i mitt hjärta. Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle få ett så gott och bra liv som möjligt. Jag skötte om honom och vårdade honom när han behövde det. Vi promenerade mycket i skog och mark och han fick följa med Jossan och Ludde på utflykter och campingsemestrar mm. Han var med mig överallt där det var möjligt från det han var liten och med Jossan och Ludde också när jag behövde hjälp med honom. Nu ska vi göra det fint för honom i trädgården så kommer han vara med oss igen. För tillfället är han hemma hos mig med ett foto, leksaker och några andra minnen från vår tid tillsammans. 

Min/Vår Älskade Shanti  2010 - 2023