Man vänjer sig aldrig....

Nu har jag fått ett femte barnbarn, en pojke till, allt som allt fem pojkbarnbarn... och det är hur makalöst som helst. Varje gång! En ny liten krabat att lära känna, se och förundras över, hålla i famnen, känna värmen från, se gäspa och le, grimasera, höra skratta eller gråta, känna gripa om mitt finger, få trösta och vagga, pussa på och andas in doften från... ja helt ljuvligt!
Och med så fina föräldrar... det är ett barn som har fått förmånen att födas av fantastiska föräldrar, medvetna, öppna och sociala, ärliga med sig själva och mot varandra, omhändertagande, självständiga, ansvarstagande, känsliga och ödmjuka, föräldrar som förstår vikten av att låta barn utvecklas efter egen förmåga, prova på, undersöka och som uppmuntrar nyfikenhet. Det ska bli så roligt att följa med på resan, att se sonen växa och utvecklas, se föräldrarna växa och utvecklas som man önskar alla vuxna och barn fick göra, som en naturlig del av livet. Efter var och ens anlag, förmåga, behov, intresse... Glädjas åt, stödja och stötta varandra, dela med sig av... hjälpas åt, finnas till hands vid behov, allt det som borde vara en självklarhet för alla att uppleva.
Ja, det är ett under med ett nyfött barn, man vänjer sig aldrig!

Acceptans och Tolerans

Det kan inte vara så svårt att bestämma sig för att acceptera, andra personer/våra medmänniskor, andra sätt att klä sig, olika trosuppfattningar, mat från olika kulturer, olika sätt att tänka, olika sätt att handla, skiftande sätt att utöva sin sexualitet på mm.mm, förutsatt att det inte kränker oss själva eller drabbar oss på ett begränsande sätt. Istället är det många gånger väldigt berikande, om man väljer att se det så, och det kan man ju göra som omväxling. Vi har själva en stor förmåga att påverka vad vi väljer att se som viktigt och betydelsefullt och tvärt om. Vi kan välja vilka tankar vi vill ta fasta på och vilka tankar vi behöver släppa så fort som möjligt. Vi kan välja bort för oss ovidkommande saker och ägna oss åt det som känns viktigt istället. Vi kan välja väldigt mycket och påverka vårt liv på många sätt, bara vi bestämmer oss för att göra så. Tro på att vi kan, att det går och varför skulle det inte det? Vi har därmed en möjlighet att välja att acceptera oliktänkande, åtminstone finns det intellektuellt en sådan förmåga hos människan. Så varför inte nyttja den förmågan?! Jag kan bestämma mig för att acceptera att alla inte tycker som jag, inte tänker som jag, handlar på ett sätt som inte jag skulle göra, säger saker som jag inte skulle säga. Varför tror vi att vi måste ta ansvar för vad andra säger eller gör? Vad är vi så rädda för?
Mörkret är inte farligt när vi känner till det och vant oss vid det, när vi vet att vi kan hantera vår oro inför mörkret, när vi har erfarenhet av att mörkret också inrymmer ljuset. Ofta har vi möjlighet att få hjälp om vi bara vågar ta emot hjälpen, om vi vågar visa att vi behöver hjälp och stöd, om vi kan berätta att vi saknar trygghet. Första steget, tror jag är att uttrycka detta för sig själv så det blir tydligt och synligt. Uttala att jag är rädd och känner mig ensam, jag behöver hjälp, jag mår inte bra. Det kan vara första steget att komma ur en låst position. Det finns väldigt många där ute som vill hjälpa och stötta men de behöver veta att jag vill ha deras hjälp. Det kan vara tufft att be om hjälp men det är starkt och det visar på att en tar ansvar för sig själv, hur en mår och har det. Det är väl vad vi vill...  att människor tar ansvar för sig själva och hur vi vill leva våra liv och inte skyller på någon annan/andra för vår "olycka". Det är att tillskriva en person eller grupp en alltför stor förmåga och makt över oss när vi är starka och kapabla nog att ta den makten själva över våra liv.