Dominans
och makt kontra jämlikhet och samförstånd.
En
del människor ingår äktenskap av äkta kärlek vilket jag tyvärr förmodar inte är
särskilt vanligt. Det mer förekommande är säkert att den ena partnern söker
inflytande, strävar efter makt, kontroll och dominans, är rädd att bli ensam
eller så har parterna primärt en affärsuppgörelse utan att själva vara medvetna
om det.
Att
känna äkta kärlek är få förunnat om man bortser från spädbarnstiden då det inte
är svårt att visa kärlek till det lilla omvårdnadnadsbehövande barnet.
Om
man saknar erfarenhet av att få/ge och känna äkta kärlek, den kärlek som
fortfarande förblir stark trots vissa beteenden, problem och svårigheter från och
med den andra partnern, där de gemensamt arbetar sig igenom dessa, eftersom de
strävar mot jämlikhet, samhörighet och gemenskap, om man saknar den
erfarenheten, hur skall man då veta hur äkta kärlek känns?
Många
upprättar konton inom sig själva angående den andras handlingar och yttranden,
ibland är det plus på kontot, ibland minus. Vi söker jämbördighet men är noga
med att den ena inte får ett alltför stort övertag, för då ger vi igen eller
gör allt för att återställa balansen. Det gäller att det inte uppstår ett för
stort glapp mellan plus och minus för då inträder känslor som avstånd, irritation,
hat, hämnd, mindrevärdeskänslor eller tystnad och undvikandebeteenden. De känslorna
är betydligt svårare att tackla tillsammans.
Men
varför är det så vanligt med obalansen? Eller har jag fel? Är det inte vanligt?
Varför har vi så svårt att vara hederliga, öppna och ärliga med varandra? Varför
har vi så svårt att älska på riktigt?
Därför
att, tror jag, människor ständigt konkurrerar, vill vara bäst, störst,
vackrast, mest kompetent, mest uthållig och så vidare. Vi ser först och främst
till oss själva, vi ska ha det bra oavsett, vi ska kunna så mycket och visa upp
oss och våra prylar, vi ska fram, synas och höras, vi ska bekräftas. Det finns
inte tillräckligt med utrymme för någon annan, en partner eller för den delen
barnen. I en sådan vardag finns ingen plats för ömsesidig kärlek och omvårdnad.
Mycket lite som kittar ihop och får parterna att växa tillsammans, se varandra och
finnas för varandra, sträva mot gemenskap och samhörighet, vilja till försoning.
För
det fodras att de kan bjuda på sig själva, stiga åt sidan och lyssna på sin
partner och på sina barn, kommunicera känslor, tankar och drömmar, bjuda in
till samtal, vara taktil och närvarande. Oftast saknas kärleken hos den ena
partnern och förhållandet blir ojämlikt och inte på samma villkor. För att nå
fram till varandra fodras tillit och tillit växer fram med förtroenden och gemensamma
erfarenheter, närhet och värme. Det tar tid, kräver engagemang och en otröttlig
vilja att mötas.
När
har vi tid med detta? Vill vi? Orkar vi?
Vi
behöver ta beslut, välja bort och välja det för vårt syfte rätta. Vi behöver
känna och förstå hur viktigt det är att veta vad vi själva vill och för det
måste vi veta vad vi känner, varför vi handlar som vi gör och lära oss om oss
själva. Vi behöver reflektera över hur vi lever och har det. Hur ska vi kunna
förmedla till andra det vi vill, känner och tänker om vi inte själva vet? Det
är detta vi också behöver lära oss under uppväxten genom våra vårdnadshavare,
på förskolan, i skolan och i yrkeslivet. Ja, hela livet lär vi om oss själva och
andra genom möten.
Hur
ska vi någonsin kunna förmedla vad vi vill och önskar om vi inte vet, är äkta
och genuina? Det blir bara härmningar, stereotypa upprepningar, cementerade
föreställningar och annat skräp som ingen någonsin är betjänt av.
Varför
anstränga sig och bjuda till om den andre inte är med mig, inte visar intresse,
inte ser och ställer frågor.
Vi
behöver förstå hur viktigt det är att visa sig själv respekt och självaktning
och inte bjuda ut sig till en person som endast egoistiskt tar för sig. Sätta
stopp för det i tid. Det är av oerhörd vikt att känna jämlikhet och samhörighet
i ett förhållande om detta skall ha en chans att överleva. Det skall kännas
bekvämt, hemma, avslappnat och skönt att vara med sin partner och där ingår att
känna tillit till att om det blir problem så löser vi det tillsammans. Vi finns
för varandra. Det anser jag vara äkta kärlek.
