Man vänjer sig aldrig....

Nu har jag fått ett femte barnbarn, en pojke till, allt som allt fem pojkbarnbarn... och det är hur makalöst som helst. Varje gång! En ny liten krabat att lära känna, se och förundras över, hålla i famnen, känna värmen från, se gäspa och le, grimasera, höra skratta eller gråta, känna gripa om mitt finger, få trösta och vagga, pussa på och andas in doften från... ja helt ljuvligt!
Och med så fina föräldrar... det är ett barn som har fått förmånen att födas av fantastiska föräldrar, medvetna, öppna och sociala, ärliga med sig själva och mot varandra, omhändertagande, självständiga, ansvarstagande, känsliga och ödmjuka, föräldrar som förstår vikten av att låta barn utvecklas efter egen förmåga, prova på, undersöka och som uppmuntrar nyfikenhet. Det ska bli så roligt att följa med på resan, att se sonen växa och utvecklas, se föräldrarna växa och utvecklas som man önskar alla vuxna och barn fick göra, som en naturlig del av livet. Efter var och ens anlag, förmåga, behov, intresse... Glädjas åt, stödja och stötta varandra, dela med sig av... hjälpas åt, finnas till hands vid behov, allt det som borde vara en självklarhet för alla att uppleva.
Ja, det är ett under med ett nyfött barn, man vänjer sig aldrig!