Jaha, nu är det alltså min (o) tur....

Det var verkligen inte väntat! Jag har försökt leva sunt, jag har rört på mig hela livet, dansat och tränat. Jag har fött 4 barn och ammat dem länge. Eftersom jag var hemma när de var små och senare arbetade deltid så har jag, trots välutbildade högskolestudier och examina, en mycket låg pension. Mina tidigare äkta män var aldrig hemma med barnen och arbetade aldrig deltid. Jag har varit där för dem och tagit mitt vuxenansvar. Jag har sedan många många år uteslutit köttprodukter i kosten, äter vegetarisk, mest ekologisk mat, jag röker inte och dricker mycket sparsamt med alkohol. Jag har verkligen försökt ta hand om min kropp så gott jag kunnat på olika sätt. Jag sover bra och tillräckligt mycket. Men trots det finns en till mycket viktig komponent för helheten, när man bedömer hur en människa mår och det är den mentala hälsan, själen, psyket. Där har det varit sämre. Vad visste jag om vikten av att må bra och att lyssna på sina egna behov, min önskan, längtan och mina drömmar när jag växte upp? Vad visste jag om det?! När man inte har föräldrar som ställer sådana frågor men istället har fullt upp med sig själva och varandra, är traumatiserade med övergivenhet, utsatthet och sorg i bagaget, blir uppväxten inte var den borde vara. Vissa frågor, bemötanden och omvårdnad uteblir. De bearbetade heller inte sina trauman, så därför bar de med sig dessa hela livet och överförde dem vidare, vilket i mångt och mycket har präglat mitt liv. Jag fick tidigt lära att anpassa mig, vara lyhörd och inkännande för att möta deras och andras behov och önskemål. Jag lärde mig att vara till lags, inte ta plats eller störa. Det var ju också 50-talets uppfostran - barn skulle inte störa utan vara tysta, lugna och snälla. Sen har jag fått ägnat resten av mitt liv åt reparation, att bli så hel som möjligt med diverse utbildningar, studier och egen terapi i form av olika kroppsterapier, skriverier och samtal. Detta har i viss mån hjälpt men tydligen inte fullt ut. Nu har jag blivit sjuk, som de kallar det, fast jag känner mig frisk. Det är en mycket förvirrande upplevelse och känsla. Jag har fått bröstcancer, i ett tidigt skede visserligen, men ändå, och kommer genomgå operation, kanske flera,  och efterbehandlingar, allt som allt kommer dessa vara i flera års tid. Förhoppningsvis blir jag frisk. Det är målet, men ingen vet. Jag som känner mig frisk kallas sjuk, ja, jag har en dödlig sjukdom om man inte gör något, vilket känns väldigt konstigt! Men så är det. Jag hade inte tänkt dö ännu, även om jag inte är rädd för att dö, men jag vill gärna se mina barn utvecklas och följa dem och se barnbarnen växa upp. Döden kan vara en lättnad och något att längta efter. Tids nog kommer även jag dithän men nu?! Nej, det vore trist, även om verkligheten kunde vara bättre och trevligare. Det finns alltför många vidriga människor omkring oss som utnyttjar, bedrar, ljuger och manipulerar och det sätter sina spår i oss. I mig. Ibland riktigt djupa spår. Upprepas detta blir man lätt misstänksam, rädd för att bli utnyttjad, har svårt att lita på andra, vågar inte satsa utan riskerar att bli ensam och till och med sjuk. Det är riktigt illa och vad jag fått erfara åtskilliga gånger. Människan är en skör varelse och behöver behandlas varsamt, annars blir hon hård och kall. Det finns alldeles för många hårda, okänsliga, kalla cyniska människor omkring oss så det räcker. Känslor har stor betydelse i vårt liv och det mentala går hand i hand med det fysiska. Ärlighet, medmänsklighet, omvårdnad, närhet, empati och varsamhet med vad vi säger och gör mot varandra är livsnödvändigt, faktiskt. Vanlig vänlighet och omtanke om varandra betyder så mycket. Att se och lyssna är oerhört viktigt och värdefullt. Låt oss aldrig glömma hur vårt beteende påverkar och hur betydelsefulla vi faktiskt är för varandra.