Älskade Shanti!

Min älskade hund Shanti gick bort för tre månader sen. Jag har vant mig vid situationen nu men det var oerhört tragiskt. Det är det ju alltid när en älskad vän går bort, när en älskad arbetskamrat och livskamrat lämnar en. Jag var inte oförberedd men i stunden när veterinären kom hem och jag öppnade dörren brast det för mig. Jag ville inte oroa honom innan så jag försökte vara som vanlig och lyckades säkert också. Vi var ute och gick med sällskap av dotter Josefin och hennes make Ludwig tillsammans mycket den sista tiden och det var skönt för mig att slippa vara ensam. Det var fortfarande snö och Shanti som älskade snön strök huvudet i den och verkade nöjd och glad. 

Han hade haft cancer under flera års tid i omgångar som jag lät operera bort, först i munnen i ena kinden, sen i mjälten som opererades bort, det går bra att leva utan mjälte för hundar, och sen kom cancern tillbaka fast nu bak på tungan som också opererades bort, det som syntes. När jag nu åter var på djursjukhuset med honom eftersom jag såg att han hade problem med att få upp maten från skålen och godiset från golvet så hade den spridit sig under tungan och låg där som en stor klump. Shanti kunde inte använda sin tunga på rätt sätt och hade svårt att svälja. Det var jag inte beredd på trots att jag visste att veterinären den sista gången inte kunde ta bort den del av cancern som låg djupt i tungan. Men jag ville inte tro att det var så allvarligt redan. Jag skulle inte vänta länge med att ta bort honom sa veterinären eftersom han inte kommer ha god livskvalitet. Hur länge tänker du att jag kan vänta frågade jag och hade svaret inom mig, kanske ett par månader men hon svarade högst en vecka. Nej, så nära?! Jag var inte beredd på svaret och kände hur jag sjönk ihop och sorgen sköljde över mig. Hon visade mig hur det såg ut på tungan så jag kunde förstå varför Shanti hade svårigheter med att äta och dricka. 

Nu fick jag mobilisera mina krafter till att finna ett så bra avslut som möjligt och ringde till en hemveterinär jag blivit tipsad om på djursjukhuset. De hade en väntetid på en vecka, den tiden jag max skulle vänta. Under denna tiden försämrades Shanti och jag fick ge honom vatten med en spruta i mungiporna då han inte kunde lapa upp vatten själv, samma spruta jag under ett halvår givit honom medicin med, och jag matade honom med sked då han med stor möda kunde få upp mat från skålen. Jag bjöd isbitar i en skål och han fick i sig vatten genom att tugga sönder dem och jag gav honom god mat som han tyckte om och ville äta. Jag la en handduk under skålarna eftersom han stänkte när han åt och kastade huvudet bakåt för att svälja och han la isbitar och mat på handduken för att lättare få upp dem. Annars mådde han bra och vi tog långa promenader. Det var ju tur att det var kallt ute och snö som han trivdes med!

När dagen kom då de två hemveterinärerna skulle komma hade vi, Jossan, Ludde och jag förberett oss på vad vi ville skicka med Shanti till kommande liv. Vi hade filtar, godis och några tygdjur. De hade med sig en pappkista och skulle först söva honom och sen ge honom en stor dos morfin. Under tiden Shanti blev tröttare av sömnmedlet fick vi vara för oss själva och sörja och vi tog god tid på oss. Veterinärerna väntade utanför lägenheten. Vi kramade och klappade honom och pratade lugnt och till slut somnade han. Då släppte vi in dem och de gav honom morfin genom en kanyl de tidigare satt in i benet när han sov. Till slut lyfte vi över honom i kistan på en filt och la en filt över honom, mjukisdjuren och godiset. Det såg ut som han sov som vanligt på sidan och allt gick lugnt till och kändes bra, trots allt. De tog honom med sig och det var mycket tomt.

Nu har det alltså gått tre månader och vi har en fin träurna med Shantis aska som vi ska begrava i Jossans och Luddes trädgård. Vi har sett ut en fin lugn plats vid ett stort träd och planterat en syrenbuske och en Schersmin på var sida om den kommande graven med gravsten med Shantibild och text på. 

Jag har fått mycket stöd och kärlek från min familj och mina vänner och det har hjälpt mig i mitt sorgearbete. Jossan, Ludde och jag har tröstat varandra och jag kan se tillbaka med värme och kärlek på Shanti som var en trevlig, vänlig, vacker och intelligent hund som alla vi mötte log åt och vill klappa, kommentera hur fin och snäll han var. Vi hade arbetat tillsammans som terapihundsekipage på äldreboende och med ett par ungdomar och han var mycket omtyckt på det 55+ boende jag nu bor på.

Han var nu saknad men jag kan känna frid i mitt hjärta. Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle få ett så gott och bra liv som möjligt. Jag skötte om honom och vårdade honom när han behövde det. Vi promenerade mycket i skog och mark och han fick följa med Jossan och Ludde på utflykter och campingsemestrar mm. Han var med mig överallt där det var möjligt från det han var liten och med Jossan och Ludde också när jag behövde hjälp med honom. Nu ska vi göra det fint för honom i trädgården så kommer han vara med oss igen. För tillfället är han hemma hos mig med ett foto, leksaker och några andra minnen från vår tid tillsammans. 

Min/Vår Älskade Shanti  2010 - 2023

Vad händer i världen!

Vad händer i världen!

Demokratin är på tillbakagång i världen. Valda ledare raserar de demokratiska värdena, institutionerna, medier, civilsamhället, oberoende organisationer, rättsväsendet. 

Autokratiseringen dvs förvandlingen från demokrati till diktatur visar sig genom ökad polarisering mellan människor, desinformation, lögner, manipulation, infiltration och statskupper. 

70% av världens befolkning lever nu i diktatur.

13% i demokrati.

Diktaturer är på frammarsch runt om i världen!

Protester slås ner, människor med avvikande åsikter och/eller beteende sätts i fängelse, människor torteras eller dödas. Auktoritära ledare samlar fler och fler anhängare.

Vad beror detta på? Hur mår människan?

De flesta människor som deltar i autokratiseringen är män även om det förekommer kvinnor. Varför? Hur kommer det sig? Vad är det för män?

Varför kan män och kvinnor, män och män inte samsas, gå samman, samtala, samarbeta och gemensamt förbättra denna värld?

Vad jag ser och hör får mig att undra varför så många, framför allt män är så aggressiva i sitt uttryck, sitt språk och sitt beteende. De tycks förespråka en likasinnad ledare. Saknar de en person att identifiera sig med? En person att se upp till, en som ser dem och ger dem det de önskar. Ser de inte att ledaren för dem bakom ljuset, ljuger, bedrar, luras. De auktoritära ledarna och diktatorerna ser främst till sig själva och sin flock! De bryr sig inte om folkets bästa. De söker makt, ära och rikedom. För att få detta agerar de med hot och våld, mobiliserar massan av anhängare de stöttar och uppmuntrar till lögner och desinformation för sitt eget intresses skull.  

Svaga rädda män kan bli farliga! Ledare kan bli farliga. Svaga män gör allt för att inte avslöja sig. De tränar för att bli muskulösa och stora. De låter högt och är bullriga i grupper. Ledare skapar allianser och binder anhängare till sig, likasinnade personer. Det blir en högljudd, aggressiv och farlig massa. Dessa människor vill inget hellre än att ingå i en grupp av likasinnade för att känna sig viktiga och större, eftersom de känner sig obetydliga, små och ofta är rädda innerst inne. De vill känna sig osårbara och dras till en ledare som visar just sådana egenskaper. Manar ledaren till attack, attackerar de, manar ledaren till våld, tar de till våld, manar ledaren till desinformation brukar de desinformation. De tänker inte konsekvenser eller långsiktigt. De är impulsstyrda och kortsiktiga, de lyder och agerar. De har ju sin starka maktfullkomliga ledare bakom sig. 

Varför känner sig så många män svaga och osäkra? Har deras mansroll förändrats? Har de förlorat fotfästet i världen. Behöver de analysera sig själva, sitt beteende och sitt agerande. Ja, det tycker jag! De bör fundera på vad de har för roll i tillvaron. De bör diskutera med andra hur de mår och förhoppningsvis landa i en acceptans över att samhällen förändras och människorna i dessa. De behöver prata om hur de kan hitta tillbaka till en trygghet och stabilitet utan aggressivitet och hot. Många av männen känner sig själv hotade, dömda och förtryckta. Hur kan de må bra tillsammans med andra utan att behöva spela en roll. Hur kan de vara just så som de är skapta och acceptera det?

Äkta kärlek som jag ser det.

Dominans och makt kontra jämlikhet och samförstånd.

En del människor ingår äktenskap av äkta kärlek vilket jag tyvärr förmodar inte är särskilt vanligt. Det mer förekommande är säkert att den ena partnern söker inflytande, strävar efter makt, kontroll och dominans, är rädd att bli ensam eller så har parterna primärt en affärsuppgörelse utan att själva vara medvetna om det.

Att känna äkta kärlek är få förunnat om man bortser från spädbarnstiden då det inte är svårt att visa kärlek till det lilla omvårdnadnadsbehövande barnet.

Om man saknar erfarenhet av att få/ge och känna äkta kärlek, den kärlek som fortfarande förblir stark trots vissa beteenden, problem och svårigheter från och med den andra partnern, där de gemensamt arbetar sig igenom dessa, eftersom de strävar mot jämlikhet, samhörighet och gemenskap, om man saknar den erfarenheten, hur skall man då veta hur äkta kärlek känns?

Många upprättar konton inom sig själva angående den andras handlingar och yttranden, ibland är det plus på kontot, ibland minus. Vi söker jämbördighet men är noga med att den ena inte får ett alltför stort övertag, för då ger vi igen eller gör allt för att återställa balansen. Det gäller att det inte uppstår ett för stort glapp mellan plus och minus för då inträder känslor som avstånd, irritation, hat, hämnd, mindrevärdeskänslor eller tystnad och undvikandebeteenden. De känslorna är betydligt svårare att tackla tillsammans.

Men varför är det så vanligt med obalansen? Eller har jag fel? Är det inte vanligt? Varför har vi så svårt att vara hederliga, öppna och ärliga med varandra? Varför har vi så svårt att älska på riktigt?

Därför att, tror jag, människor ständigt konkurrerar, vill vara bäst, störst, vackrast, mest kompetent, mest uthållig och så vidare. Vi ser först och främst till oss själva, vi ska ha det bra oavsett, vi ska kunna så mycket och visa upp oss och våra prylar, vi ska fram, synas och höras, vi ska bekräftas. Det finns inte tillräckligt med utrymme för någon annan, en partner eller för den delen barnen. I en sådan vardag finns ingen plats för ömsesidig kärlek och omvårdnad. Mycket lite som kittar ihop och får parterna att växa tillsammans, se varandra och finnas för varandra, sträva mot gemenskap och samhörighet, vilja till försoning.

För det fodras att de kan bjuda på sig själva, stiga åt sidan och lyssna på sin partner och på sina barn, kommunicera känslor, tankar och drömmar, bjuda in till samtal, vara taktil och närvarande. Oftast saknas kärleken hos den ena partnern och förhållandet blir ojämlikt och inte på samma villkor. För att nå fram till varandra fodras tillit och tillit växer fram med förtroenden och gemensamma erfarenheter, närhet och värme. Det tar tid, kräver engagemang och en otröttlig vilja att mötas.

När har vi tid med detta? Vill vi? Orkar vi?

Vi behöver ta beslut, välja bort och välja det för vårt syfte rätta. Vi behöver känna och förstå hur viktigt det är att veta vad vi själva vill och för det måste vi veta vad vi känner, varför vi handlar som vi gör och lära oss om oss själva. Vi behöver reflektera över hur vi lever och har det. Hur ska vi kunna förmedla till andra det vi vill, känner och tänker om vi inte själva vet? Det är detta vi också behöver lära oss under uppväxten genom våra vårdnadshavare, på förskolan, i skolan och i yrkeslivet. Ja, hela livet lär vi om oss själva och andra genom möten.

Hur ska vi någonsin kunna förmedla vad vi vill och önskar om vi inte vet, är äkta och genuina? Det blir bara härmningar, stereotypa upprepningar, cementerade föreställningar och annat skräp som ingen någonsin är betjänt av.

Varför anstränga sig och bjuda till om den andre inte är med mig, inte visar intresse, inte ser och ställer frågor.

Vi behöver förstå hur viktigt det är att visa sig själv respekt och självaktning och inte bjuda ut sig till en person som endast egoistiskt tar för sig. Sätta stopp för det i tid. Det är av oerhörd vikt att känna jämlikhet och samhörighet i ett förhållande om detta skall ha en chans att överleva. Det skall kännas bekvämt, hemma, avslappnat och skönt att vara med sin partner och där ingår att känna tillit till att om det blir problem så löser vi det tillsammans. Vi finns för varandra. Det anser jag vara äkta kärlek.

Medmänsklighet, etik och moral

Medmänsklighet, etik och moral.


Vad betyder medmänsklighet? För mig är det ett förhållningssätt till mina medmänniskor, ett förhållningssätt där jag ser min medmänniska, jag bryr mig om hur människor mår, ser jag att någon är ledsen, ensam eller inte mår bra på annat sätt, göra något. Det kan vara att sätta sig ner vid sidan om och fråga hur personen mår, om jag kan hjälpa till, lyssna och vara där med hen. Det kan vara att göra något handfast som att ringa ett samtal eller annat, men jag visar att jag bryr mig och vill hjälpa. Det är bevisat att vi också mår bättre om vi hjälper andra. Vi behöver värna om vår empati och denna ökar om vi bryr oss och minskar om vi inte bryr oss om andra. Om vi tror att vi är för mer än någon annan minskar vår empati. Därför gäller det att hålla empatin vid liv.
I vårt kalla klimat i Sverige både mentalt och fysiskt är det viktigt att värma både själar och kroppar och det kan alla hjälpas åt med på ett eller annat sätt. Bara att se andra och ställa frågor, visa att vi bryr oss kan faktiskt vara livsavgörande.

Etik och moral, vad betyder det? Det är att lämna plats för andra att få utrymme, att finnas till och yttra sig utan att bli dömd. Det är att visa välvilja, mötas i jämlikhet utan förutfattade meningar och att hjälpas åt. Det är att känna tillhörighet, att få bidra, att vara viktig och betydelsefull. Det är att vilja vara sann och ärlig, vilja väl och göra sitt bästa. Att inte överskrida en persons gränser, både kroppsligt och själsligt. Hur gör vi det, jo genom att se människan och fråga vad hen behöver, vad som är ok och känns bra. Eftersom vi alla är olika och har olika erfarenheter och upplevelser behöver vi ställa frågor och lyssna på svaren för att veta, inte ta för givet, inte utgå från oss själva. Annars är risken att vi kränker och begår övergrepp. Vi behöver vara lyhörda, se reaktionerna och svara på dem. Om vi hjälps åt med det kommer vi att få ett bättre mänskligare samhälle vilket gynnar oss alla. Vi behöver föregå med gott exempel särskilt där sådant saknas. Vi behöver sprida ljus och hopp!

Tänk om hundägare kunde ta ansvar….

Idag var jag ute på morgonpromenad med min eurasier som jag brukar. Idag möttes jag av hundbajs - stora höga och små och kluttar som låg sidan av promenadvägen, på lekplatsen, på lyktstolpen, på vägen, vid trädet … som jag brukar. Vissa högar var så stora att det kunde vara en människa som fått för sig att en allmän promenadväg var just deras toalett. Det är det ju inte! Men tydligen finns det vissa hundägare som tror att just deras hund är så speciell att bajset kan ligga kvar till allmän beskådan och att just de inte behöver ta ansvar för vad deras hund gör. Det är en feluppfattning! Alla ägare och de som rastar hunden har ansvar för vad hunden gör, beter sig och vad den uträttar ute. Varför har en del hundägare fått för sig att just de kan undantas från den regeln, att man plockar upp efter sin hund? Att man har ansvar för hunden. Eller är det slöhet som gör att de inte orkar böja sig ner och ta upp efter hunden? Eller är det för äckligt? Det vill jag faktiskt inte tro. I så fall ska man inte ha hund. Nej, jag tror att de är så vana vid att andra plockar upp efter dem, att andra sopar rent, så vana vid att smita och göra lite som de behagar men det ska ni veta är ett mycket nonchalant beteende, egoistiskt och respektlöst. Jag vill berätta för er att vi alla har ett ansvar för vår miljö, vår trevnad och välmående. Jag vill kunna rasta min hund och inte vara orolig över att jag trampar i hundskit. Jag vill slippa titta ner på marken hela tiden och bli stel i nacken just därför. Jag vill inte behöva känna lukten från bajs på promenaden, för det gör jag faktiskt ibland när det ligger färskt bajs i min väg. Jag vill inte vara en del av kollektivet nonchalanta hundägare. 
Jag visar att jag tar ansvar för min hund, jag håller in hunden vid möten för att eventuellt slippa skrämma någon, jag plockar upp efter min hund, jag visar att jag har koll på hunden och att vi samverkar och samarbetar när vi är ute. Jag kommunicerar mycket med min hund och vi har gått många kurser och utbildningar tillsammans. Han är en terapihund och vi har länge arbetat inom vården med mera. I många fall ser jag hur hundägare hanterar sin hund på ett sätt som förstärker beteendet hundägaren vill få bort men de vet inte hur man bär sig åt. Varför inte gå hundkurser i vardagslydnad för både hundens ökade välbefinnande och hundägarens trygghet och välmående. Det skulle ge en betydligt behagligare utevistelse för alla hundar och människor. 

Jaha, nu är det alltså min (o) tur....

Det var verkligen inte väntat! Jag har försökt leva sunt, jag har rört på mig hela livet, dansat och tränat. Jag har fött 4 barn och ammat dem länge. Eftersom jag var hemma när de var små och senare arbetade deltid så har jag, trots välutbildade högskolestudier och examina, en mycket låg pension. Mina tidigare äkta män var aldrig hemma med barnen och arbetade aldrig deltid. Jag har varit där för dem och tagit mitt vuxenansvar. Jag har sedan många många år uteslutit köttprodukter i kosten, äter vegetarisk, mest ekologisk mat, jag röker inte och dricker mycket sparsamt med alkohol. Jag har verkligen försökt ta hand om min kropp så gott jag kunnat på olika sätt. Jag sover bra och tillräckligt mycket. Men trots det finns en till mycket viktig komponent för helheten, när man bedömer hur en människa mår och det är den mentala hälsan, själen, psyket. Där har det varit sämre. Vad visste jag om vikten av att må bra och att lyssna på sina egna behov, min önskan, längtan och mina drömmar när jag växte upp? Vad visste jag om det?! När man inte har föräldrar som ställer sådana frågor men istället har fullt upp med sig själva och varandra, är traumatiserade med övergivenhet, utsatthet och sorg i bagaget, blir uppväxten inte var den borde vara. Vissa frågor, bemötanden och omvårdnad uteblir. De bearbetade heller inte sina trauman, så därför bar de med sig dessa hela livet och överförde dem vidare, vilket i mångt och mycket har präglat mitt liv. Jag fick tidigt lära att anpassa mig, vara lyhörd och inkännande för att möta deras och andras behov och önskemål. Jag lärde mig att vara till lags, inte ta plats eller störa. Det var ju också 50-talets uppfostran - barn skulle inte störa utan vara tysta, lugna och snälla. Sen har jag fått ägnat resten av mitt liv åt reparation, att bli så hel som möjligt med diverse utbildningar, studier och egen terapi i form av olika kroppsterapier, skriverier och samtal. Detta har i viss mån hjälpt men tydligen inte fullt ut. Nu har jag blivit sjuk, som de kallar det, fast jag känner mig frisk. Det är en mycket förvirrande upplevelse och känsla. Jag har fått bröstcancer, i ett tidigt skede visserligen, men ändå, och kommer genomgå operation, kanske flera,  och efterbehandlingar, allt som allt kommer dessa vara i flera års tid. Förhoppningsvis blir jag frisk. Det är målet, men ingen vet. Jag som känner mig frisk kallas sjuk, ja, jag har en dödlig sjukdom om man inte gör något, vilket känns väldigt konstigt! Men så är det. Jag hade inte tänkt dö ännu, även om jag inte är rädd för att dö, men jag vill gärna se mina barn utvecklas och följa dem och se barnbarnen växa upp. Döden kan vara en lättnad och något att längta efter. Tids nog kommer även jag dithän men nu?! Nej, det vore trist, även om verkligheten kunde vara bättre och trevligare. Det finns alltför många vidriga människor omkring oss som utnyttjar, bedrar, ljuger och manipulerar och det sätter sina spår i oss. I mig. Ibland riktigt djupa spår. Upprepas detta blir man lätt misstänksam, rädd för att bli utnyttjad, har svårt att lita på andra, vågar inte satsa utan riskerar att bli ensam och till och med sjuk. Det är riktigt illa och vad jag fått erfara åtskilliga gånger. Människan är en skör varelse och behöver behandlas varsamt, annars blir hon hård och kall. Det finns alldeles för många hårda, okänsliga, kalla cyniska människor omkring oss så det räcker. Känslor har stor betydelse i vårt liv och det mentala går hand i hand med det fysiska. Ärlighet, medmänsklighet, omvårdnad, närhet, empati och varsamhet med vad vi säger och gör mot varandra är livsnödvändigt, faktiskt. Vanlig vänlighet och omtanke om varandra betyder så mycket. Att se och lyssna är oerhört viktigt och värdefullt. Låt oss aldrig glömma hur vårt beteende påverkar och hur betydelsefulla vi faktiskt är för varandra.

Vad jag, bland annat, lärt av livet hittills!

Nu har jag kommit drygt halvvägs i livet eftersom mitt mål är att bli en någorlunda självgående 110 -åring. Så vad har jag hittills lärt mig? Av människor? Av förhållanden? Av livet? Jo, att människor är väldigt olika. Den ena är inte den andra lik trots att vi har en hel del gemensamt. Väldigt mycket faktiskt. Vi vill alla må bra och göra det som är rätt, men sätten är väldigt olika och tolkningarna likaså. Det kan vara mycket förvirrande. Vår genetiska uppsättning till exempel, är mer än 98 % densamma som schimpansens. Är vi lika schimpansen? Hur lika är vi då en annan människa? Vad har vi människor gemensamt?


Vi vet att arv och miljö spelar stor roll, men hur är det med vår vilja? Det tycks som om vi inte påverkar i den utsträckning vi tror och tänker oss. Vi är, trots att vi kanske inte tänker på det, väldigt beroende av olika omständigheter, av andra människors intresse och engagemang och av tillfälligheter. Vi är beroende av att samarbeta, samverka, kommunicera, komma överens, visa ödmjukhet, förståelse med mera, för att nå dit vi vill. Vi behöver en stor portion av empati och engagemang i andra för att nå fram med våra ideér.

Miljön spelar en allt större roll - vi påverkas och vi påverkar, vi blir styrda och vi följer med. Därför gäller det att se till att skapa en så god uppväxtmiljö som möjligt, på alla nivåer, så våra genetiska förutsättningar och möjligheter får en god grogrund och växtkraft. I en god miljö, det vill säga en miljö som bekräftar barnet/ungdomen/den vuxne, uppmuntrar till utforskande, aktivitet, rörelse, stödjer, ger utrymme och som ser barnet/ungdomen/den vuxne, i en sådan miljö finns förutsättningar att utvecklas till en god människa och samhällsmedborgare, vilken senare förhoppningsvis bidrar med ett ansvarsfullt samhällsbygge, trots eventuella sämre genetiska förutsättningar. I en miljö där barnet lever med olika brister i omhändertagande, stimulans, näring med mera, har barnet det betydligt tuffare att utvecklas väl, trots goda genetiska förutsättningar. Miljön spelar alltså en stor och betydande roll. Både den yttre och den inre miljön. Ibland har vi inte alltid möjlighet att med vår vilja påverka vår verklighet. "Vill du, så kan du!" stämmer inte alltid. Vi har olika förutsättningar. Därför behöver miljön kompensera för människors olika förmågor och förutsättningar för att så många som möjligt skall ha en lika chans.

Hur en människa kommer att formas, beror alltså på väldigt många olika faktorer. Det är inte lätt att se en människa sådan hon är utan att värdera, tolka in och manipulera det vi ser. Vi lägger själva mycket i det vi betraktar - våra egna erfarenheter, upplevelser, uppfostran, uppväxt och dylikt. Och vi människor är väldigt dynamiska, vi har många olika personligheter, vi ändrar åsikt, beteenden, intressen, utseende, maner. Vi har hemligheter och integritet och det går aldrig riktigt att veta vem man har att göra med till hundra procent. Förmodligen är det säkert bra att ha i minnet, att man inte kan lära känna en person fullständigt. Därför kan det vara bra med en stor portion av överseende, tålamod och empati. 

Vissa personer är väldigt statiska och låsta, cementerade och fasta i sina principer och övertygelser, knappt föränderliga alls och andra kan vi lätt komma överens och känna oss bekväma med. Att något plötsligt skulle uppstå som det inte finns grund för är klokt att inte fantisera om, utan försöka leva i den verklighet som är och se personen. Att se en person har med ett intresse att göra. Ett intresse för denna person, att lära känna, vilja förstå, vara närvarande, ett intresse på djupet. Men att titta är något annat. Det är att ytligt betrakta.

Människor klarar inte alltid av att vara delaktiga, ansvarsfulla eller närvarande. Istället för att vänta på en förändring, bör vi tänka över vad vi själva behöver för att må bra, verka för det och bidra med att skapa nya goda relationer och möten. Ibland behöver vi ta hjälp av någon vi känner förtroende för. Ibland behöver vi säga ifrån på skarpen och konsekvent hålla kvar vid det. 

Ingen vuxen människa kan någonsin förvänta sig att bli älskad förutsättningslöst eftersom man då inte är vuxen utan ett barn. En vuxen kan inte förvänta sig att bli älskad oavsett hur hen beter sig, säger eller agerar. Som vuxen har man rätt att ställa krav eftersom man ställer krav på sig själv och har ansvar. 

Det finns människor som inte kan visa vad de känner, inte vet vad de känner och tycker, inte vågar känna, inte vågar uttrycka sig, inte klarar kommunikation, inte vågar närhet, inte är ärliga mot sig själva och därför inte förmår vara sanna mot andra. Vi är väldigt olika varandra och ändå så lika i mångt och mycket. Mycket rädsla och vanmakt hindrar, förstör och förgör.

Vi människor har i likhet med vissa djur förmåga att se framåt och planera, lära av erfarenheter, samarbeta, visa empati, utforma strategier med mera, vilket är fantastiskt i många situationer och sammanhang. Annat som att exempelvis göra riskanalys, operera, flyga till månen, utnyttja, bedra och begå övergrepp finns bara hos människan. Vi gör både gott och ont. Låt oss välja det goda, livet, gemenskapen och glädjen.