Bland annat har jag flyttat till Farsta och skaffat ett sommarställe på Stallarholmen. Flytten, som jag noga hade förberett, gick till både Stallarholmen och Farsta samma dag, trots att jag bad chefen för flyttbolaget om två dagar eftersom jag förstod att vi behövde två dagar och inte skulle hinna på en dag. Men han lyssnade inte på det örat. Inte kunde väl en kvinna veta något om flyttar som inte han redan visste, så flytten till både Farsta och Stallarholmen fick alltså ske samma dag - den 13 december. Och då ska man veta att det tar 1 timme och 20 minuter med personbil i ena riktningen, alltså minst 3 timmar tur och retur exklusive flytt av möbler och allt det andra. Att det skulle ta tid berättade jag alltså för honom så det visste han om. Det visade sig också han redan hyrt ut flyttbilen dagen därpå, så min vädjan under flyttdagen om att fortsätta nästa dag hjälpte föga. Jag hade beställt en gigantisk flyttbuss, som tur var, och trots att den var så stor blev den helt proppad, så jag fick lasta in ett par stora blommor i min egen bil. Mängden av saker gjorde att de tre killarna inte hann med som planerat. Timmarna gick så till slut fick de kalla på ytterligare 5 män som bar och kånkade på mina prylar 7 trappor upp och med en minimal hiss till förfogande. När de var klara med Farsta skulle två killar följa mig vidare till Torpet på Stallarholmen med resten av bohaget, ett par riktigt tunga skåp, lite småmöbler och cirka 10 kartonger fullproppade med saker. Då var klockan omkring 19:00 och jag hade inte hunnit äta mat. Endast ett par bananer som jag haft med mig åt jag på hela dagen och kvällen. Jag hade en matlåda med lasagne som jag tillagat, men inga bestick, för det tänkte jag inte på att ha till hands och jag visste inte i vilken kartongen de fanns. Så jag kunde inte äta den utan fick vänta till jag var tillbaka i Farsta igen. Killarna hade tagit hamburgare på väg till Farsta.
Chauffören och hans kompanjon ville åka i förväg till Torpet när de lastat ur det som skulle till Farsta, men det avvisade jag med att han omöjligt kunde hitta, då Torpet ligger ute i skogen och han absolut inte skulle kunna se eller veta vilken väg han skulle ta för att hitta rätt, eftersom det inte finns någon belysning sista biten. Han fick alltså vänta på att jag kunde avsluta någorlunda innan jag åkte vidare. De satte också ihop min säng, som tur var, innan vi åkte.
Jag åker alltså före och eftersom han har en så stor och tung flyttbil så går det inte särskilt fort. Vi kommer till slut fram, efter att jag först åkt lite fel och de lastar av. Killarna har inga bärselar och sliter hårt med de tunga skåpen. Jag begriper inte hur de lyckades baxa upp dem för trappan och in i huset. De är nu helt slut när arbetet är över och vill ge sig av fortare än kvickt. Klockan är nu cirka 21 och de sticker till bilen och glömmer till och med att säga hej då. Jag ropar efter dem hej då! och de förra ägarna som också är där för att hjälpa till ropar att de kan vända bilen en bit bort om de fortsätter neråt mot sjön, men de måste kolla så de inte hamnar i leran. Skogsvägen de står på är naturligtvis väldigt smal, som skogsvägar är. Det är som en bredare stig och flyttbilen får nätt och jämt plats. De åker iväg och efter ett tag åker också de tidigare ägarna hem. Jag blir kvar och undrar varför inte flyttbilen kommer tillbaka. Jag vill också åka hem, hungrig och trött som jag är och klockan är snart 23. Men jag måste gå och titta efter vad som hänt, så med hjälp av min ficklampa på mobilen letar jag mig fram i leran och snöblasket till bilen. Det är rätt kallt ute nu och jag har inga ytterkläder på mig.
En kille är utanför och försöker lägga ett par plankor han hittat under ett hjul medan den andra gasar på för allt vad han är värd och hjulet tränger längre och längre ner i leran. Den tunga, stora bilen som inte alls är dimensionerad för att åka på små blöta, leriga skogsstigar har fastnat djupt ner i leran och de två männen har inte en aning om hur de ska lösa situationen. De är helt blockerade och har inte lyckats tänka ut någon strategi alls. Den ena gasar på tills jag säger åt honom att sluta. Det är riktigt illa. Jag ringer till bilbärgningen och berättar vad som hänt och talar i en telefon som förlorar täckningen stup i ett. Det är svårt att höra honom och jag har svårigheter att göra mig förstådd. Till slut går det ändå fram att det är problem med bilen och jag får lämna adress och registreringsnummer på bilen. Denna vet jag ju inte och frågar killen i bilen som letar i fronten efter ett papper. Jag vill inte gå fram och kolla då jag inte vill flytta på mig på grund av den dålig täckningen och rädslan att förlora kontakten med bärgningskillen. Han i bilen hittar registreringsnumret och jag uppger det. Nu kommer killen som är bredvid mig på att han ska ringa till sin chef och berätta vad som hänt för att få hjälp. Chefen skickar en bärgningsbil han också, eftersom killen inte kan förklara att jag redan gjort detta och jag låter det hela bero. När jag nu vet att de kommer få hjälp åker jag äntligen hem. Jag förundras över att jag inte fryser men troligen beror det på att jag "stängt av" eftersom jag varit helt fokuserad på att lösa problemet. Jag är kall med fryser inte, vilket borde vara helt normalt att göra med tanke på att jag varit ute i kylan i minst trekvarts timme och inte ätit på hela dagen. En underlig upplevelse.
Dagen därpå hör jag av mig till flyttfirman för att höra hur det sedan gick och får då frågan varför jag uppgav mitt eget registreringsnummer på min Fiat. Men, säger jag, det har jag inte gjort och förresten har jag ingen Fiat. Jag har en Volvo. Killen hade i sitt utslagna tillstånd lämnat registreringsnumret på en helt annan bil. En bärgare hade kommit på natten men bilen var alldeles för liten för att klara av att dra upp den stora flyttbilen så killarna hade fått övernatta i flyttbilen i skogen. På morgonen när jag ringde vid 9:30-tiden hade den andra bärgningsbilen ännu inte kommit då det var så ont om bilar så de satt fortfarande kvar i leran. Vilket drama! Ja, det var berättelsen om min flytt. Kanske chefen fick sig en tankeställare?! Annars måste jag säga var killarna mycket hjälpsamma och trevliga mot mig hela tiden.
Som ett manus av Killinggänget...
SvaraRaderaFredrik