Det här med dejting på nätet har alltid bekymrat mig. Det är egentligen inte min grej, eftersom jag inte vill chansa på det sättet och lägga tid på en person, konversation och möten, som senare visar sig fullkomligt omöjliga eller i alla fall i längden inte kan hålla. Oftast har det varit alldeles för mycket som inte fungerat och jag har känt att det inte är någon idé att fortsätta. Jag har faktiskt inte tid att vänta på en eventuell förbättrad relation som kanske aldrig blir. Men mina tankar och idéer har inte förverkligats särskilt väl, eftersom jag just har gjort det jag inte tänkte mig från början. Alltså har jag väntat, givit nya chanser till min partner, varit tålmodig och förstående, stöttat och uppmuntrat, varit överseende och så vidare. Jag har verkat som jag varit van vid, både privat som mamma och dotter och i arbetet som terapeut men utan att i samma grad få eller förvänta mig motsvarande insatser tillbaka, eftersom det inte var något jag upplevt tidigare.
I många fall har mina ansträngningar och min energi verkligen behövts, kan jag tycka. Det är förvånande att det är så många män som inte har ett vuxet, moget sätt, utan fortfarande vid cirka 60 års ålder agerar som tonåringar eller små pojkar, egoister och narcissister, utan empati och medkänsla, män fulla av neuroser, rädslor, obearbetade trauman, amygdalastress etcetera. Många är förvuxna barn, utan ansvar varken för sig själva eller andra och med ett näst intill obefintligt medvetande. De är rädda för närhet och klarar inte att vara närvarande och de är rädda för att avslöja sig, vad nu det kan handla om. De är hemlighetsfulla och man når inte fram.
Det är klart att det alltid finns delar av en personlighet som det går att tycka om och fördra, men ibland har jag alltför mycket fokuserat på det som fungerat och känts bra, alltför länge, och inte velat se hindren och svårigheterna. Det är väl positivt kan tyckas, men kan i längden vara bedrägligt. Man lurar sig själv. För om det bara är jag som tar ansvar, vill diskutera och intressera mig, så går det ju inte, det kommer inte hålla. Det är ju faktiskt bådas ansvar att bjuda till i ett förhållande, visa intresse, vara inkännande, våga berätta och fråga, se och försöka förstå, lyssna, vara lyhörd och sann. Sann ja, numera verkar det vara normalt att inte vara ärlig och jag undrar hur det kan komma sig att vissa personer talar osanning när de söker en partner. Det kommer ju fram förr eller senare och då är det väl kört?!
Visserligen finns det personer som inte har en tanke på att ses och då spelar det ju ingen roll om de är sanna eller inte, tycks de tänka. De bara klickar vidare när det blir besvärligt. Men det beteendet resulterar förmodligen i en stor besvikelse hos partnern i fråga och är inte särskilt humant eller schyst. Men vad jag förstår, är det inte särskilt ovanligt. Tyvärr får en räkna med att det finns alla möjliga typer av människor på nätet med mer eller mindre svårigheter och problem. Det kan alltså ta väldigt lång tid och många märkliga möten innan man förhoppningsvis träffar en sund och bra person. För mig tog det mer än 10 år innan jag fann tryggheten och hittade hem i mig själv.
Vill man träffa en partner för ett gemensamt liv, behöver man våga. Våga närhet, obekväma situationer, konfrontationer, väntan, avvisanden och gemenskap. Man behöver räkna med att våga vara sann, både för sig själv och inför andra. Känslan att lära känna den andra behöver vara stark och tydlig. Det kommer krävas tid, energi och entusiasm. Eftersom förhållanden inte sköter sig automatiskt, behöver man fortsätta bjuda till och med sin vilja och sitt engagemang fortsätta framåt. Vi vill väl ändå växa tillsammans och få en gemensam grund att bygga på? Med det sagt menar jag inte att vi behöver ha lika åsikter i allt, men det är bra att ha en gemensam livsfilosofi, etik och moral, värderingar med mera. Det underlättar brobygget som i sig inte är lätt. Det krävs mycket välvilja, acceptans och förståelse, vilket naturligtvis behöver vara ömsesidigt. Ett förhållande i jämlikhet är fantastiskt och inte ouppnåeligt om man samtalar, för diskussioner och gemensamt gör upp om vardagens göromål, planer och visioner.
Uttrycket "ensam är stark", tror jag inte på. Vi behöver varandra och det är något fint med det. Vi behöver erkänna att vi är beroende av andra och att många av oss inte fungerar optimalt om vi inte har andra individer i vår närhet som vi kan umgås med på ett eller annat sätt. Vi är flockdjur och har faktiskt inte kommit så långt i evolutionen, att vi kan säga att vi klarar oss bättre om vi lever själva. Det finns alldeles för många ofrivilligt ensamma människor i vårt samhälle. Handen på hjärtat! Är det inte så att det är lättare för en själv att säga "jag trivs bättre med att leva själv" än att erkänna att jag inte hittat en partner att leva med. Eller har vi blivit så bekväma att vi hellre lever själva, än låter oss utsättas för ifrågasättanden och konfrontationer, åsikter, ageranden, attityder, "ryggsäckar" som båda bär på med mera, vilket oundvikligen uppstår i relationer.
I stället behöver vi bygga samhällen - områden, gemenskaper, communityn där vi kan leva, bo och skapa tillsammans. Alla möjliga små och större grupper av gemenskap. Det tror jag ligger i tiden och kommer att behövas framöver, ja, helt enkelt vara en nödvändighet, om vi ska klara av att erbjuda ett gott liv och ett gott samhälle till alla medborgare och särskilt till allt fler ofrivilligt ensamma och olyckliga människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar